Upsalafandomplaneten

Jag bor i Härnösand. Få torde ha missat det. Så för att sammanfatta min tillvaro här denna vecka tänkte jag dra till med lite poesi, en skiss i konkretionens tecken. Och att jag gouterar konkret poesi, det vet alla som läst mina dikter.

Nu dags alltså för min Härnösandsdikt. Ett impromptustycke:

- - -

Amadeus, Prisma och Rutiga duken,
Fresk och kanalen, Vinterviken och töväder.

Jag cyklar på stan men ingen annan cyklar.
Man åker bil eller går.

Bilarna brusar på Storgatan, vattnet krusar sig på viken.
Pelarna pelar, kolonnerna ståtar i detta Norrlands Athen.

Domkyrkan presiderar, Hemköp köper,
Åhléns säljer gardinringar för 49.50.
Kanske borde jag dikta i gladare lag,
snitsa ihop en lovsång till min nya stad,
men jag avvaktar.

I have the essentials och mitt mål är nått.
Jag packade ihop mitt liv, flydde min gamla stad
och flyttade hit för att nå plus minus noll.

Nu ska jag bara packa upp,
ordna upp allt, pussla ihop bitarna
och börja leva igen.

(Georgia O'Keeffe, "Ram's Head")

De senaste dagarna har jag läst diverse matlexikon, matböcker och receptsamlingar. Jag hade tänkt friska upp mina matkunskaper inför jobbsök, mer om detta senare. Nu tänkte jag lista diverse saker jag stött på, intressanta matfakta som jag inte känt till förut:

. Guldfisken hör till karpfiskarna

. I norra Italien gillar man bandspaghetti, i södra Italien rörspaghetti

. En bekant frågade sig varför KALLT KAFFE inte gick att dricka, men kanske kan man göra ISKAFFE av det: man lägger en kula glass i ett glas, häller på kallt kaffe och toppar med vispad grädde. Har man inte detta hemma kanske mjölk piffar upp kallt kaffe...? Kanske kan man även späda det med kallt te (som är erkänt drickbart)

. Aïoli är för oss lika med vitlöksmajonnäs, men tydligen kan man ta MOSAD POTATIS istället för olja. Alltså röra ut pressad vitlök med en äggula och arbeta in mosad, kokt potatis i det plus lite olivolja och salt-peppar

. Fet fisk håller sig inte så länge i frysen, bara cirka två månader. Jag slängde ett gammal paket frusen strömming då jag fick reda på det (lagad mat håller också bara två månader, sedan kommer bröd och fett kött med 3-6 månader. Mager fisk, magert kött samt bär och frukt håller successivt längre, upp till 12 månader i frys)

För övrigt har jag även läst min egen Musiska matlagare inför denna uppfriskning. Den boken innehåller ju en del nyttiga fakta.

(Målningen är Frederic E. Churchs "Mount Katahdin from Millinocket Camp". Church var amerikan och man frågar sig om berget ifråga, via Church eller på annat sätt, inspirerat Lovecraft till hans "The Dream-Quest Of Unknown Kadath"? Skillnaden i stavning finns där men visst låter de lika. Kadath var ett mytologiskt berg hos Lovecraft, beläget i en drömvärld bortom Bortom.)

Här liksom i Uppsala bor jag i en etta. Layouten är ungefär likadan. Och urtagen för TV och internet sitter på samma plats så möbleringen är ganska likartad. Gardinerna passade utmärkt, ja nästan bättre här, de var lite för stora för Uppsalalägenheten.

I varje lägenhet man kommer till upptäcker man roliga detaljer. Detta hus är byggt 1965 och har en del gamla finurligheter, som ett utdragbart bakbord, en skiva med lodräta kanter som man ställer på matbordet eller arbetsbänken. Inte för att jag kan baka men roligt var det. Sedan har badrummet kromade vattenledningar, sådana där som löper längs väggen, i min förra var de bara vita. Och den förre ägaren lämnade en mikrougn, vi får se vad jag ska ha den till, antagligen inget alls, men det känns roligt att ha.

Annat som jag gillar med det nya boendet: när jag går ut på gatan ser jag kyrkan i fonden på sin kulle. Det är Härnösands domkyrka, Sveriges minsta. Jag tycker den är pampig.

Från mitt matbord ser jag restaurang Matverkstan, en medelklass krog och pizzeria. Jag var in där och lämnade mitt telefonnummer och sa att jag var kock, kanske ringer de en dag och behöver mina tjänster, kanske inte. Men det är en hyfsat livaktig gata denna Storgatan.

Takhöjden i denna lägenheten är lägre än i min förra lägenhet, denna är alltså mysigare. Takhöjd betyder mycket för miljön. Jag noterar det överallt där jag kommer. Man ironiserade över detta drag hos mig i de fanzines jag skrev på 80-talet, jag skulle alltid skriva hur högt eller hur lågt i tak det var, men föga visste dessa kritiker hur detta inverkar på ambiansen. Ta TV: sedvanliga TV-serier spelas in i taklösa studios och det märks på ljuset. David Lynch och hans ”Twin Peaks” däremot spelades in i rum med innertak och detta bidrog till den intima atmosfär vi idag förknippar med ”tidigt 90-tal”, ja med intimitet överhuvud. Jämte markörer som körsbärspaj med kaffe, skogen, den mystiska intrigen och den speciella musiken blev ”Twin Peaks” ett allkonstverk.

(Bilden har inget med inlägget att göra. Men den är i alla fall Gustave Dorés "Ängeln bringar vin och bröd till Elia".)

”Du ska bara lämna stan utan att se dig om” sa brorsan. ”Som de där som lämnade Sodom: hon som vände sig om och såg tillbaka, hon förvandlades ju till en saltstod...”

Så sa han. Och det var lätt att följa tipset: det var snöoväder den dagen så man såg inget i backspegeln. Och bakrutan var igensnöad och jag visste inte var reglaget till just den vindrutetorkaren satt.

Men jag hittade i alla fall ut på E4:an, nya E4-biten Uppsala-Gävle. Det snöade och var motvind men vägen var plogad, det var fyrfilig motorväg och livet lekte. Ja, jag hade ju packat ihop mitt pick och pack, skickat det med flyttfirma och själv körde jag hyrbil mot min nya stad, Härnösand. Det var i måndags för en vecka sedan.

Ny motorväg: bred och fin, dragen genom ödemarken. Den gamla E4:an gick genom diverse norduppländska byar och samhällen och var därmed mer pittoresk men mer trafikfarlig och långsam. Nu var det bara roll on down the highway, vintervarianten.

Det var vitt och grått och snöfall. På en smärre slätt syntes en plogbil, man fick sakta ner och väl bakom den såg man nada, det var helt vitt av snörök. Sedan klarnade sikten lite. Och det kom bilar efter mig och körde om plogbilen och då samlade även jag mod till mig och körde om, det såg trångt ut men det gick lysande – så klart, det var ju motorväg, bara lite oplogat i omkörningsfilen.

Jag körde om och fick upp ångan, började köra om kreti och pleti, låg på 120 ibland. Det var inga problem.

Dalälven passerades. Gästrikland och Norrland, sweet home.

Gästrikland är lite tråkigt, det är så platt. Nu var det så dålig sikt den där dagen att bergen som omsider dök upp ändå inte syntes. Men fram på eftermiddagen såg jag en liten knix med en kyrka ovanför trädranden, och då kändes det bra: en kyrka i Norrland. Hemlandstoner.

Gasa, växla, bromsa. Efter ett tag hittade jag reglaget till bakrutesvindrutetorkaren, triumf! Jag är en söndagsbilist som bara kör hyrbilar och liknande, men jag gillar det. Bil var det logiska resesätten denna dag, för tåg eller flyg hade blivit för jobbigt. Flyttgubbarna skulle till exempel ha kommit 8 men de kom klockan 10, tidsschemat försköts och då hade det varit vanskligt att resa med tåg eller flyg vid viss avgång. Och sedan måste jag hinna till nyckelinlämningen före 12, taxi hade väl funkat men sådant blir fort dyrt. Och sedan skulle jag ju hinna till Härnösand och mäklaren för nyckeluthämntning inom rimlig tid, för att kunna möta upp med gubbarna och öppna lägenheten.

Men logistiken flöt fint nu när jag hade bil. Ja min själ, det var skönt att glida fram mot Sundsvall i skymningen, här var vägen kantad av bebyggelse, pittoresk om man säger. Det var bara 70-90-väg men det gjorde inget, jag skulle ändå vara framme vid sextiden för nyckeluthämtning. Ett tag hade jag tänkt blåsa på så jag hann lämna bilen på Hertz i Härnösand innan de stängde fem, men så insåg jag att det inte skulle gå. Jag fick lämna den nästa dag vid sju istället.

I södra Norrland är landskapet platt, alltså har man ganska fritt kunnat dra E4:an utanför tätorterna. Man slipper åka in i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Sedan ökar kuperingen och vägen går sedvanligt in i Sundsvall, Härnösand och Övik. Planer finns på att dra den utanför även dessa orter men det dröjer. Hur som helst gillar jag när det är berg, landskapet ska vara kuperat. Det är det jag flyttar till Norrland för, ideallandskap typ 1 A har berg och vida utsikter.

Så jag körde i skymningen genom Sundsvall, såg staden glida förbi. Rödljus, hamn och berg. Sedan vidare mot slutmålet, Härnösand. Rätt präktig motorväg/motorled. 90-100-110. På slutet approcherar man diverse vackra berg och ängar, man kör in i en skogsprydd förortskultur, snygga hus och villor, och sedan kommer ett rödljus och då är man i stan, i Härnösand. Bara att ta till höger, köra ett hundratal meter och så är man framme: Storgatan, aktuell adress.

Bilen parkerades på Hospitalsgatan, nedanför fängelset. Ja, jag har ett fängelse som granne, skickelsedigert kanske, men det är ett gammalt sådant som mest påminner om ett regemente. Och det ger inte mig dåliga vibbar.

Och sedan hämtade jag nyckeln, mötte flyttgubbarna och ledde urpackandet. Och sedan tack och hej och en ny natt i en ny stad.

(Mer om flytten här.)

Pilgrimen i Bunyans roman, God bless him, färdades bara till fots. Han gick och gick, gick och gick och gick. Pilgrimen i min roman däremot, "Till Smaragdeburg", han färdas både per apostlahästar, bil, flyg och båt, ja även med diesellok en bit.

Han är en modern pilgrim i ett psykologiskt landskap. Han möter kända märkesmän som Goethe och Jesus, Jünger och Sartre, men även typiska typer som Soldat, Ironisk, Virrhjärna, Skönheten och From. Samt typer ur egen fatabur som Ancyra, Mikrolina och Nannvel Storness.

Ja, det är inte lite han möter! Pilgrim traskar ständigt mot öster, mot ljuset, mot soluppgången och den mytologiska Smaragden, Smaragdstaden eller Smaragdeburg, en gåtfull entitet som radierar verklighet, sanning och godhet över nejden. Han beger sig dit för att han vill det; i sin Metallstad har han hört om denna fabulösa Smaragd där allt ska vara frid och ro, vänskap och sällhet, så han lämnar denna stad av brons och järn och beger sig österut. På vägen träffar han alla dem som jag nämnt plus några till.

Ännu en kan vara Perukstock som Pilgrim möter i ett hus på en savann:

Jag traskade i eftermiddagssolen, kom till en savann, fann en flod, släntrade nerför den och kom snart till ett hus bland akacior. Där inne i ett bibliotek satt en man, flintskallig, rynkig och med stålbågade glasögon.

- Jag är Perukstock, sa mannen utan att se upp från den bok han läste.

- Jag är Pilgrim, sa jag. Jag är på väg till Smaragden.

- Smaragden, vad är det? sa Perukstock. Den har jag aldrig läst om.

- Men kanske hört...?

- Jag håller mig bara till sånt jag läst, sa mannen och la ifrån sig boken, annars finns det inte. Man måste kunna ange källan för sin kunskap, källa i form av en bok, med sidnummer, titel och författare.

- Jaså.

- Ja, sa min värd. Ty så står det i självaste "Elementa för boklärda", Gebhard von Brotbeutel, tredje utgåvan.

- Sidan...?

- 328.

Jag tog en stol och satte mig. En inbiten satan men kanske trevlig ändå, tänkte jag. Åtminstone harmlös.

- Så du bor här?

- Ja, på savannen: "glest trädbevuxet slättland eller torrskog", som det står i Fet Uppslagsbok, sid 6722. Uppslagsordet skrivet av signaturen "KM", alltså Kippson Mallamoo.

Så kan det gå till i Terra Incognita, romanens spelplats. Pilgrim vandrar genom detta land till sitt fjärran mål; ska han lyckas i sitt uppsåt, ska han nå målet trots att han på vägen möter både Fan och Döden, Skönheten och Galosch, Rebell och Negativ?

Ta reda på det själv vetja! Romanen kostar 90:- inkl porto (ord.pris 150:-). Maila mig din adress så kommer den på posten med inbetalningskort, nätbetalning funkar också. Boken är på 136 sidor i hårdpärm, med skyddomslag, guldprägling och författarens efterord.

(Bilden visar den autentiska savann som Pilgrim genomvandrar i Terra Incognita, savannen där han omsider träffar Perukstock i citatet ovan.)

Strax innan jag flyttade hit hämtade jag ut en bok på tryckeriet, Kph i Uppsala. Det var romanen "Till Smaragdeburg", skriven av mig och utgiven på Etherion Press. Den officiella utgivningsdagen är idag.

Boken är på 136 sidor mellan hårda pärmar. Den har skyddsomslag och den har 25 kapitel, det säger väl allt?

Inte? Men man kan även säga detta om boken; den är

- en modern variant av "Kristens resa"

- en fantastikroman i ett Terra Incognita

- en exposé över livsåskådningar i form av en quest story, skildrande en vandring till det fjärran Smaragdeburg

- ett osökt möte med folk som Nietzsche, Swedenborg, Simone Weil, Ernst Jünger, Heidenstam, Jesus, Paulus, Goethe och många fler

Boken kan köpas genom att ni mailar min adress, så får ni boken hemsänd med inbetalningskort ilagt. Ordinarie pris är 150:- men bloggpriset är 90:- inkl porto.

Vad finns att tillägga? Bandet är i röd klot med guldprägling. Skyddsomslaget är tecknat av Robert Svensson, på papper i matchande aprikosgul ton. In alles håller produkten samma hantverksmässiga nivå som "Antropolis", min förra roman.

Igår besökte jag Härnösands domkyrka.

Det första intrycket är: kallt vitt yttre - varmare interiör - pelare i röd marmor - läktare - långhall - kupol över högaltaret.

Den ligger bra till, den presiderar på en höjd och kan ses från alla håll i stan. Den byggdes på 1840-talet i klassisk stil. Tidigare fanns där en kyrka från 1500-talet.

Den är klassisk som så mycket annat i detta Norrlands Athen: kolonner och frontoner. Sådana hus finns lite vars stans här. Det är stilen helt enkelt, det är kultur och bildning. Något liknande finns inte i industristäderna som omger oss, Övik och Sundsvall. Även om de på senare tid också profilerat sig med bildning och andliga värden, så att säga.

Domkyrkan rymmer 900 personer läste jag på en skylt: 600 i hallen och 300 på läktarna. Det är inte så lite.

Samtidigt som jag besökte kyrkan var det en klass döva där. De guidades av en präst som kunde teckenspråk. Själv satt jag ner i en bänk för enskild andakt. I och för sig söker jag likt de ryska munkarna efter den ständiga bönen, ett sätt att vara som ständigt har en inlänkad på det gudomliga. Men visst hjälps man för denna känsla av upplyftande miljöer, som tempel. Därför gillar jag att besöka kyrkor.

(Foto Barbro Thörn)