Sverifandomplaneten

Svensk fantastisk litteratur i Sverige: KG Johanssons roman FRUKOST I SKYMNINGEN

A.R.Yngve — 2010-03-11T10:25:22+00:00

Upsalafandom: Bokprat: Dying Inside

2010-03-10T22:41:15+00:00

Kvällens bokprat behandlade Dying Inside av Robert Silverberg, som en del av vårt pågående tema, science fictions bortglömda mästare. Deltog gjorde Anna Davour, Jesper Svedberg, George Berger och jag själv.

Boken handlar om en man som lever i New York i mitten av sjuttiotalet (författarens nära framtid), och försöker hantera sin trytande telepatiska förmåga. En del av oss tyckte att den påminde om vår förra bokpratsbok, Camp Concentration, bland annat i det att den båda försöker behandla det som verkligen händer i allas vårt inre.

Ett annat tema är frågan om huruvida kunskap om andras tankar verkligen skulle hjälpa oss att förstå andra. Är huvudpersonens egna attityder och fördomar för starka för att hans förmåga ska kunna öka hans förståelse för andra?

Jag tror att vi alla tyckte om att läsa boken, och fascinerades av dess genomtänkta struktur. Flera av oss (särskilt Åka) hade gjort observationer de andra missat.

Nästa bokprat handlar om Bug Jack Barron av Norman Spinrad. Se kalendariet, e-postlistan eller Facebook för detaljer.

Fanspan: mitrania4_09

2010-03-05T15:22:29+00:00

På Catahya läser jag att Robert Andersson och Lilian Wiberg har beslutat sig för att lägga ner fantasytidskriften Mitrania, som de drivit sedan 2002. Jag antar att nummer 4 2009, som kom i januari i år, blev tidskriftens sista nummer. ”Brist på tid och redaktionellt material”, hänvisar redaktörerna till i ett brev till prenumeranterna.

Tråkiga nyheter. Mitrania var från början väldigt amatörmässigt producerad men blev bättre för varje nummer. Den lämnar ett hål efter sig.

Landet Annien: dyinginside

2010-03-03T20:00:04+00:00

Dying Inside har väldigt länge varit en av de böcker jag tänker på när jag ska försöka lista mina riktiga favoriter. Nu läser jag om den igen, eftersom den är ämnet för nästa bokprat i Upsalafandom. Jag tycker om den fortfarande, men jag slås av hur misantropisk den är. Eller är det bara David Selig, huvudpersonen, som inte tycker om människor? Han har ju unik tillgång till allas inre, så han borde ju veta något. Å andra sidan färgas förstås våra uppfattningar om allting av vår egen personlighet, och David Selig är i denna roman ganska deppig i största allmänhet. Boken handlar om hur han reagerar på att hans förmåga att läsa tankar förvittrar.

Det kan bli intressant att jämföra människosynen i den här boken med den förra bokpratsboken, Camp Concentration av Thomas M. Disch. Den handlar, för den som inte vet, om experiment för att öka människans intelligens. Den är inte heller särskilt solig i sin syn på människan och vad hon gör med sin makt och förmåga.

De här böckerna kommer från samma tidsperiod, sent 60-tal och tidigt 70-tal, då det var ”new wave” och inre rymd för hela slanten. Jag gillar det, blir sugen på mer. Det var länge sedan jag hade en 60-talsperiod. Kanske ska jag ta fram någon Hawkwind-skiva och damma av Dangerous Visions någon gång framöver. (Dangerous Visions är en berömd antologi med new wave-noveller, redigerad av Harlan Ellison.)

Fanspan: vagant0309omslag.indd

2010-03-03T13:42:30+00:00

Den norske journalisten Audun Lindholm, på 90-talet aktiv inom norsk sf-fandom, är numera ansvarig redaktör för litteraturtidskriften Vagant. Nummer 3 av tidskriften i fjol hade science fiction som tema. En av artiklarna, som finns för nedladdning här (kommentera med e-postadress nedan om du vill ha en högupplöst version hem i brevlådan), är en lång intervju om fandom och fanzines med Johan Schimanski, numera litteraturforskare på universitetet i Tromsø men på 80-talet en av Norges flitigaste fanzineutgivare. Anbefalles!

Mer information om sf-numret av Vagant hittar du på underskog.no. Det går också att beställa från exempelvis AdLibris.

Fanspan: jophan

2010-03-01T08:29:34+00:00

De första vinnarna av Peter Öbergs nyinstiftade Spektakulärt Pris har tillkännagivits.

Spektakulärt pris för bästa svenska science fiction-roman 2009 går till Carl-Magnus Åsard för romanen Tredje testamentet.

Spektakulärt pris för insats inom svensk science fiction 2009 går till Tarik Saleh, regissör till Metropia.

Det verkar vara goda val, är min bedömning, att döma av de recensioner av verken jag har läst.

Fanspan: Geoff_Ryman

2010-02-23T12:00:09+00:00

Svensk och finsk sf-fandom har traskat på i ullstrumporna på samma sätt i ganska många år nu. Därför väckte det viss uppmärksamhet när Eemeli Aro år 2007 sparkade på Jukka Halme, Ben Roimola och Tero Ykspetäjä för att få dem att förverkliga en gammal idé: En gemensam kongress för svensk och finsk fandom, på neutralt territorium (Åland), med engelska som officiellt språk.

Det blev, kan man lugnt påstå, en succé. Med en kombination av ett avslappnat program med lika delar litterära samtal och upptåg och fantastiskt entusiasmerande hedersgäster (Hal Duncan (2007), Ian McDonald (2008), Steph Swainston (2009)) har finska och svenska (och en och annan norsk och dansk) sf-fans umgåtts och lärt känna varandra under semesterliknande omständigheter på Hotell Adlon i Mariehamn. (Se bilderna på Flickr!)

Många av oss svenskar har naturligtvis haft det extra förspänt, det går både snabbt och är billigt att ta sig till Mariehamn om man bor i östra Svealand.

Nu är det snart dags för årets Åcon, Åcon 4. Det preliminära programmet är klart! Medlemskap kostar 250 kr, resa och logi tillkommer. Detaljer går att läsa här: Hotellinfo. Hedersgäst är Geoff Ryman, som gjorde ett positivt intryck som gäst på Swecon 2006 i Stockholm, för några år sedan.

Det är inget att gå och dröja med, anmäl dig i dag!

http://acon4.wordpress.com/membership/

Fanspan: jophan

2010-02-23T09:18:37+00:00

Under nyss förlupna höst arrangerade Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH seminarier kopplade till science fiction, fandom och forskning, med tillhörande filmvisning, under namnet Science Goes Fiction. Tanken var att diskutera hur frågor runt teknik, samhälle och kultur tolkas inom populärkultur och science fiction samt hur samspelet mellan läsare/tittare, medieindustri och forskningsvärlden ser ut.

Årets första föreläsning kommer att äga rum måndagen den 1 mars i ESCapen, datasektionens lokaler, adress Osquars Backe 8, KTH Campus Valhallavägen, Stockholm.

Henrik Eriksson kommer att föreläsa på ämnet ”Bortom Turing-testet. Bilder av artificiellt liv”. Henrik Eriksson är en av KTH:s mest populära lärare och en stor science fiction-fan. Förutom att dela med sig av sina gedigna kunskaper inom sf-litteratur kommer han också att dela ut böcker ur sitt privata bibliotek till publiken.

Efter föreläsningen visas Ridley Scotts Blade Runner från 1982.

Seminariet börjar kl 17:15 och håller på i 30-40 minuter. Det är tillåtet att ta med sig egen mat och alkoholfri dryck.

Mer information fås från aberg2@kth.se

Landet Annien: åka

2010-02-16T21:07:01+00:00

Ja, alltså, nästa nummer av Landet Annien är ”nästan färdigt”, vilket betyder att alla delar finns och de flesta av dem till och med i en och samma fil. Däremot återstår de oöverskådliga mängderna av små ändringar, några vändor korrekturläsning, en hel del bildredigering och sådant som kan svälla ut och ta precis hur mycket tid som helst. (Dessutom har jag annat att göra till torsdag.) Men jag har gjort det förr, och tror att jag kan lova ett färdigt fanzine innan månaden är slut!

Upsalafandom: Bokpratsrapport: Camp Concentration av Thomas M. Disch

2010-02-16T10:46:28+00:00

I onsdags träffades vi hemma hos Björn Lindström för att diskutera Camp Concentration av Thomas M. Disch. Närvarande var jag, Björn och George Berger. Jag hade precis läst ut boken och Björn likaså, men han hävdade att han varit för trött när han läste den och hade därför inte riktigt kunnat ta sig till den. George hade läst den för många år sedan, men tyckte ändå att det var en så bra bok att den kunde vara värd att diskutera. Eftersom jag då var den med boken bäst i minnet inledde jag mötet med att kort sammanfatta dess handling (något som borde bli en vana på framtida bokprat, då det är ett utmärkt sätt att få igång lite diskussion).

Camp Concentration handlar om Louis Sacchetti, en poet som hamnat i fängelse pga vapenvägran i ett framtida, lätt dystopiskt USA (boken gavs ut 1969, men handlingen äger troligtvis rum någon gång på 70-talet). Han blir mot sin vilja överflyttad från fängelset till en hemlig, underjordisk forskningsenhet där man utför experiment på ”frivilliga” fångar. Experimenten går ut på att fångarna blir injecerade med något som får deras intelligens att skjuta i höjden, men som även leder till döden inom nio månader. Sacchetti har blivit ditskickad för att observera och beskriva de övriga fångarna och hur de reagerar på sina nya förmågor. Fångarna leds av den karismatiske Mordecai, och ivrigt påhejade av forskningsenhetens chef ägnar de sig åt avancerade alkemiska experiment, med syftet att hejda sjukdomsförloppet och att ge evigt liv.

Jag tyckte att boken var mycket bra. Björn kände som sagt att han inte riktigt hade kunnat ta den till sig, men tänker läsa om den ganska snart, något som även jag tror att jag kommer göra. Även George mindes det som en utmärkt bok.

Vi diskuterade hur lättillgänglig boken var, eftersom den har ett visst rykte om sig att vara svår och deprimerande. Jag tyckte varken att den var svårläst eller deprimerande och blev lite förvånad över detta när jag läste den. Visst innehåller den en mängd referenser till och citat ifrån äldre litteratur, men jag tyckte inte att det gjorde det svårt att ta til sig boken, snarare gör det nog att den kommer stå sig bättre vid omläsningar. Även vad det gäller bokens påstådda tungsinthet så fann jag att den inte levde upp till ryktet. Det är väl inte en glad bok direkt, men den innehåller en hel del humor och i slutet tar den en vändning som är förvånansvärt hoppingivande.

Jag föreslog att boken kanske skulle kunna spegla den vetenskapliga utvecklingen i västvärden, eftersom fångarna inledningsvis ägnar sig åt alkemi och sedan övergår till moderna (riktiga) vetenskapliga göromål. Mot denna tes framhölls att just övergången var alltför abrupt för att ha någon historisk motsvarighet, men George påpekade att i slutet av 60-talet, då boken skrevs, var vetenskapshistoria och perioden då äldre tiders alkemi och hermetisk magi övergick i modern vetenskap inte lika väl studerad som den är idag och att Disch därför ändå skulle ha kunnat menat att de skulle ses som en parallell.

George berättade även om sin tid som student i New York på 60-talet och hur den miljön kan ha påverkat Dischs roman. George gick på samma universitet som Samuel Delany och berättade en del om kretsen kring honom, vad dom läste och vilka idéer som var i omlopp i den miljön. Mycket intressant. Efter detta gled diskussionen över till andra ämnen: Philip K. Dick, Stanislaw Lems Cyberiaden, ekologisk mat och lite allt möjligt. På det stora hela var det en mycket givande afton.

Nästa bokprat äger rum den tionde mars (även då hemma hos Björn) och boken som ska avhandlas är Robert Silverbergs Dying Inside, en bok som rekommenderas starkt av alla som har läst den. Vi ses då!

// Jesper

Fanspan: gluchovskij

2010-02-15T08:15:07+00:00

Enligt ett rykte uppsnappat från arrrangörskommittén har Dmitrij Gluchovskij, författare till romanen Metro 2033, tackat ja till att bli hedersgäst vid Swecon 2010 (årets nationella science fiction-kongress), även känt som Condense. Kongressen äger rum 18-20 juni i Göteborg.

Av någon för mig okänd anledning har inte webbplatsen uppdaterats än med informationen, men den (samt information om i vilken lokal tillställningen kommer att avhållas) kommer nog snart.

Landet Annien: åka

2010-02-10T10:45:54+00:00

Jag följer uppmaningen från fanspan, och slänger ut en liten notis om att bloggen Spektakulärt tänker dela ut ett nytt pris för svensk science fiction. Det ges i två kategorier, för bästa svenska sf-roman under det senaste året samt för en spektakulär insats för science fiction. Hoppas att det blir lite spektakel av det, nu då!

Fanspan: arra

2010-02-07T11:38:19+00:00

Via Ben Roimola nås vi av den glada nyheten att det finlandssvenska författaren Maria Turtschaninoff av Svenska litteratursällskapet i Finland tilldelats ett pris à 18 000 euro (cirka 180 000 kronor) för sin fantasyroman Arra. Legender från Lavora.

Motiveringen lyder som följer:

Berättelsen är både en suggestiv saga med klassiska element och en insiktsfull utvecklingsroman, där en förfördelad flicka genom prövningar mognar till hjältinna och räddar prinsen. Stoffet hanteras med dramaturgisk skicklighet och osviklig stilkänsla.

Turtschaninoffs blogg

Svenska litteratursällskapet i Finland

Fanspan: jophan

2010-02-07T10:24:34+00:00

Utmärkelser för bästa science fiction-verk på svenska har det förekommit några genom tiderna, men det var några år nu sedan det sista lades ned och inga av de förslag på att instifta ett nytt som har dykt upp de senaste decennierna har blivit verklighet. Det är därför glädjande att se en ny aktör på scenen försöka: Peter Öberg på bloggen Spektakulärt instiftar nu Spektakulärt pris, för att uppmärksamma och peppa skapare av litteratur, film och annan konst som kan kategoriseras som science fiction.

Spektakulärt pris för 2009 delas ut i två kategorier:

Spektakulärt pris för bästa svenska science fiction-roman
Tilldelas den mest framstående svenska science fiction-romanen som publicerats under året.

Spektakulärt pris för insats inom svensk science fiction
Tilldelas en person eller organisation som stått för en spektakulär insats för science fiction i Sverige.

Vinnarna kommer att tillkännages under februari månad. Det vore roligt om detta spreds, bloggades, retweetades, facebookades osv till så många som möjligt. Vem vet, i så fall kanske initiativet faktiskt har en chans att ta fart och lyfta? Det är naturligtvis en bra fråga om ett sådant här pris verkligen bör delas ut av en privatperson och inte av en jury, akademi eller efter en omröstning, men sådant kan ju ändras i framtiden om nu priset överlever. Bra initiativ, tycker i alla fall jag.

Peters kungörelse hittar du här.

Landet Annien: åka

2010-02-06T09:07:56+00:00

Det finns människor som kan läsa en bok eller artikel, och som flera dagar eller veckor senare kan räkna upp siffror, namn och andra data från den här texten till synes utan ansträngning. Jag har alltid avundats dem, jag vill också ta till mig information på det här sättet och ha encyklopedier i huvudet. Nu misstänker jag att det här hänger på vad man har att hänga upp minnet på, särskilt vad gäller faktatext — man måste ha en karta i huvudet att stoppa in fakta i, då är det lättare att minnas och att återkalla. Min hypotes är att de som lagt ner mycket tid och energi på att bygga de där mentala kartorna är de som är bra på att lägga till nya detaljer, och då ser det ut som om de har nästan fotografiskt minne för just de saker de är intresserade av.

Lite liknar det saken med skönlitteratur. Det är väldigt frustrerande att diskutera en berättelse jag vet att jag har läst, och upptäcka att jag inte alls kommer ihåg en del av de viktiga sakerna i handlingen, om ens något. Somliga berättelser minns jag mycket bättre än andra, och det hänger nästan alltid på att det är något som jag gått och tänkt en del på och kanske pratat om i samband med att jag jag läste det, och kanske läst flera gånger.

Jag funderar en hel del på hur jag läser och vad jag får ut av det. När jag läste artikeln om snabbläsning i SvD i morse kunde jag inte låta bli att vilja invända mot en massa saker, och en massa frågor dyker upp i huvudet.

De flesta läser nog för långsamt för att det ska vara optimalt för förståelsen, har jag läst på flera ställen. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det, jag vet själv att jag tappar överblicken över saker när jag läser för långsamt. Det är också när jag mer eller mindre sträckläser som jag efter ett tag får upp hastigheten ordentligt, och då lever jag mig in i texten på ett annat sätt (fast det funkar förstås bara på texter som är tillräckligt långa). Men ändå. Det måste ju finnas en övre gräns för optimal läshastighet också, om inte annat för att man måste hinna ta till sig det man läser. Tillägg: Det är här man ritar den där kartan, om man så vill. (Jag önskar att jag visste mer om hur arbetsminnet fungerar, det spelar förstås in.) Tillägg: jag ska väl påpeka att det är detta SvD-artikeln kommer fram till också, att det inte funkar att läsa supersnabbt.

När jag var barn idisslade jag text. Jag kom tillbaka till samma sak gång på gång, läste till exempel vissa artiklar i Forskning och Framsteg ett dussin gånger och lånade ofta böcker på biblioteket som jag redan läst. Jag mycket mindre totalt sett, men det jag läste påverkade mig. Det är lite av ett ideal för mig, något som jag instinktivt strävar efter; när jag stöter på något intressant vill jag tänka lite vidare på det. Det är detta som får mig att blogga, att vilja diskutera med maken, att läsa en artikel och sedan stanna i stället för att läsa nästa, att ha tjugofem flikar öppna i webbläsaren för att jag vill titta på dem igen innan jag stänger dem. Det är samma mekanism som får mig att skriva det här. Ibland blir det lite av ett problem för mig, och jag försöker hitta strategier att hantera det.

Samtidigt vill jag förstås ha koll. Jag bygger också bokhögar, har långa listor på saker jag vill läsa, och prenumererar på fler rss-flöden än som förmodligen är nyttigt för mig. Det här återknyter till vad jag skrev om informationsstress och informationsknarkande häromsistens. Det enda rimliga sättet att hantera informationsstress i det långa loppet är nog att lära sig sålla. Man måste lära sig snabbt avgöra vilka saker som är värda att titta på över huvud taget, och sedan välja ut bara så många som man faktiskt kan hinna med innan inkommande saker lagras på hög. Det här är en gammal teknik, folk har använt det på morgontidningsläsande i många decennier: skumma rubrikerna, välja vilka saker man faktiskt vill läsa och prioritera de intressantaste så att man hinner innan man måste störta iväg. (Det finns folk som lägger dagstidningar på hög och tror att de tänker ”läsa ifatt”, men de är inte många.)

Vad gäller skönlitteratur är jag lite ambivalent till att öka min läshastighet för mycket. Det är klart att jag vill läsa många böcker, men jag vill inte bara plöja mig igenom dem för sakens skull. Jag tycker om att leva mig in, att leva i en bok ett tag. Optimal läshastighet hänger lite ihop med hur jag vill uppleva en text också. Jag kan läsa ganska fort. Jag hör ingen röst i huvudet när jag läser, men däremot ser jag bilder för mitt inre, visualiserar ganska livligt, och gillar detaljer. Ibland vill jag dessutom stanna till och suga lite extra på något som jag tyckte var spännande eller extra intressant. Vad som är optimal hastighet för mig varierar väldigt beroende på författarens stil.

Fanspan: exoplanets

2010-02-04T08:18:34+00:00

De senaste åren har astronomer upptäckt över 400 planeter som kretsar kring andra stjärnor än vår sol. De kallas exoplaneter. Men hur hittar man egentligen planeter så långt bort? Och vad innebär detta för frågan om liv i universum?

Lundaastronomerna arrangerar den 8-9 februari ett forskarmöte om exoplaneter; cirka 60 forskare från Norden ska delta. Samtidigt ordnar de för allmänheten en populärvetenskaplig föreläsning med titeln ”Exoplaneter och liv i universum”.

Föreläsningen hålls på svenska, är gratis och kräver ingen föranmälan. Se kalendariet på universitetets webbplats.

Tid: Klockan 19.30 den 8 februari.
Plats: Astronomihuset, Sölvegatan 27 i Lund.

Föreläsare är astronomen Alexis Brandeker från Stockholms universitet.

Fanspan: jophan

2010-02-03T13:35:38+00:00

Heikki Sørum har levererat en inbjudan till årets Snorfcon:

Snorfcon är en kongress för oss som organiserar fan-arrangerade kongresser och konvent i Norden. Det är en s.k. meta-kongress där vi diskuterar, delar med oss av erfarenheter och får nya idéer för hur vi kan förbättra våra organisatörsfärdigheter och funderar över hurdana arrangörsgrupper som krävs för att organisera en framgångsrik kongress.

Årets Snorfcon har som tema: ”Att ta hand om och utfodra en stor kongress (1000 medlemmar eller fler)”. Alla frågor som har med detta tema är av intresse, inklusive diskussioner om hur ens egen kongress kan växa till denna storlek och vilka förutsättningar som krävs för att skapa ett växande och blomstrande nätverk av intresserade.

Snorfcon kommer att äga rum 13-15 augusti i Oslo, med deltagare från alla de fyra stora nordiska länderna. Nya medlemmar är särskilt välkomna i år, i förhoppningen om att de ska kunna utvidga och förbättra Snorfcon som en plats där man delar med sig av idéer och får nya uppslag.

Hittills har enskilda arrangörer från följande kongresser/konvent uttryckt sitt intresse för Snorfcon 2010:

Desucon (Norge, anime)

Eurocon 2011 (Sverige, sf & fantasy)

Genki (Danmark, anime)

Finncon (Finland, sf & fantasy)

Animecon (Finland, anime)

Desucon (Finland, anime)

Ropecon (Finland, rollspel & lajv)

Snorfcon har en e-postlista för dig som är intresserad. Välkommen att gå med!

Fanspan: Spiralportens_vaktare_omslag

2010-02-03T10:15:20+00:00

Det nya förlag för fantasy, sf och skräck som vi skrev om för ett par månader sedan har nu tagit fastare form. Kabusas nya förlag kommer att heta Styx och de två första böckerna blir dels en nutidsfantasyroman och en ungdoms-sf-roman:

Nene Ormes (anställd på SF-Bokhandeln i Malmö) romandebuterar med Udda verklighet, en nutidsfantasyroman som utspelar sig i Malmös andra värld där de Sära lever – hamnbytare, orakel, gudinnor och magiska lotsar.

Av Lise Bidstrup publicerar Styx Spiralportens väktare, första delen i en serie som utspelar sig i galaxen Spiralen. Flickan Kwami ger sig iväg för att uppfylla sin dröm att att bli portväktare, en av de utvalda som värnar om hela Spiralens säkerhet.

Fanspan: jophan

2010-01-31T10:41:36+00:00

Jag fick syn på en snart två år gammal magisteruppsats från Institutionen för ABM, biblioteks- och informationsvetenskap här i Uppsala, författad av Maria Ringh. Den är betitlad ”Science fiction på folkbiblioteken” och är en undersökning av hur science fiction hyllplaceras och köps in till folkbiblioteken i och runt Stockholm. Den går att hämta gratis från webben.

Intressant läsning, även om det är en massa definitioner samt metod- och litteraturdiskussioner och sådant att ta sig igenom innan man kommer till det verkligt intressanta.

Landet Annien: åka

2010-01-29T09:49:51+00:00

Det pågår visst en debatt om kvinnliga figurer i rollspel. Jag har inte följt den så jättenoga, men jag har i alla fall lagt märke till den. Det började med statistik över kvinnliga och manliga figurer i ett par olika spel, och fortsatte därifrån.

Allt detta får mig att nostalgiskt minnas Elna Svenssons intresseförening som jag spelade rollspel med under mina första år i Uppsala. Vi tågluffade också, och besökte medeltidsveckan i Visby, och lajvade. Det var jättekul, och betydde väldigt mycket för mig.

Det hela började med att en av mina bästa vänner träffade några personer som aldrig spelat rollspel men gärna ville testa. De hittade också en van spelledare som var lite trött på de vanliga sakerna och ville göra något annorlunda. Vi var alla något äldre än de flesta är när de börjar spela rollspel (jag var yngst och fyllde 19 ungefär när gruppen bildades), och alla tjejer som var intresserade av att utforska roliga saker och vara kreativa. Vi började spela lite Call of Cthulhu, och sen bestämde vi oss för att gå på spelkonvent. Namnet, ”Elna Svenssons intresseförening”, kom till då som motvikt mot alla rollspelsklicheer, det fanns så många grupper som hette saker i stil med ”Alver och vättar”, ”Mordors brödraskap” — ja, ni vet ungefär. Sedan vann vi en Vampire-turnering på att leva oss in i rollerna och överraska spelledarna.

Så småningom gjorde vi som sagt allt möjligt, men vi fortsatte spela rollspel. Särskilt kul var det när vi spelade kampanjen Orientexpressen. Vi hade ju redan från början varit inne på att göra vår egen grej av det här rollspelandet och nu bestämde vi att vår grupp skulle vara en kvinnosaksklubb, och vi satte året till 1919 eftersom det var året då kvinnlig rösträtt infördes i Sverige (även om det inte var något val att rösta i förrän 1921). Sedan gav vi oss av för att utforska Europa, och var nog egentligen inte så intresserade av själva mysteriet så mycket som av att se vad vi kunde göra med våra rollpersoner på de platser vi kom till. Jag tror att vi manglade kampanjen ganska ordentligt.

Vi blev aldrig färdiga med Orientexpressen, och gruppen gled isär av olika anledningar, men jag har nästan bara goda minnen av det här och saknar det lite ibland.

Framför allt var Elna Svenssons intresseförening något som gjorde det möjligt för mig att göra en massa saker jag egentligen ville göra men som jag inte riktigt kunde ta mig för på egen hand. En sak jag alltid har avskytt är att vara den ovetande personen som bara hänger med som en svans på dem som vet och kan, och särskilt illa tyckte jag om att vara en liten tjej som hängde efter grabbarna. Jag ville vara med på lika villkor, och det gick nästan aldrig när det handlade om ”killgrejer”. Det är som i träslöjden, när de andra tjejerna alltid först frågade närmaste kille om hjälp. Det ville inte jag, varför skulle de automatiskt kunna allt för att de var killar? Jag testade själv, och sedan frågade jag läraren i stället. Det var lite blyghet, lite tjurighet, och ganska mycket av den där känslan att jag inte ville att någon skulle förutsätta att jag inte kunde för att jag var tjej. Rätt ofta höll jag mig för mig själv, och då missar man ju allt man kunde lära sig av andra och kommer ännu mer på efterkälken gentemot dem man skulle vilja vara med. Och så kan man aldrig göra sådant som att spela rollspel.

Jag fick en massa erfarenheter i Elna Svenssons intresseförening (och social träning, förmodligen…) som varit till glädje senare.

Apropå de här sakerna ville jag också kommentera, lite kort, det här med killar som inte vill spela tjej. De säger att de inte kan, men jag tror att det mest har att göra med status. Det är inte lika coolt att vara tjej, inte lika kraftfullt. Även om man inte medvetet resonerar på det sättet är det nog ofta det som är ens känsla. En kvinnlig roll känns helt enkelt lite tråkigare, även om man kan göra den till vad man vill. Sådana magkänslor botas bara med motexempel och moterfarenheter, i tillräcklig mängd.

Själv fascinerades jag av den här idén att man kan spela någon som är väldigt olik den man är i verkligheten, och bestämde mig för att ha en manlig rollperson i den där Call of Cthulhu-kampanjen för länge sedan. Litegrann var det kanske för att vara tvärtom och hävda min självständighet, men det handlade också om att testa nya och annorlunda saker.

Man behöver ju inte heller vara en så skruvad grupp som Elna Svenssons intresseförening för att testa lite olika varianter på det här med hur man spelar olika kön. Jag har fler egna exempel. Förra året spelade vi lite olika indie-rollspel (i Kanada), och i den gruppen var det killar som spelade kvinnor, tjejer som spelade män, och även en tjej som spelade en tjej som var förklädd till kille. Alltihop funkade bra, i princip, förutom att jag när jag var geologiprofessor fick ta till hatt och målad mustasch för att spelledaren skulle komma ihåg att säga ”he” om min figur (det hade viss betydelse). Och i en annan kampanj fick jag göra en del sufflering i frågor om barn och amning och sånt när ungkarlen skulle spela småbarnsmor (i Mellanamerikansk indianstam, det spelet heter ”How we came to live here”) — men det lärde vi oss något på det också.

Fast nu när jag tänker på det hade jag faktiskt en diskussion med spelledaren när vi spelade ett äventyr med en väldigt misogynistisk men viktig SLP. Han tyckte att det var lite synd att inte tjejerna spelade tjejer då, för vi skulle ha tagit det mer personligt när den här fulingen betedde sig illa. På sätt och vis hade han nog rätt. Jag tyckte just då att det var rätt skönt att slippa ta det personligt, så för min del var arrangemanget rätt bra. Det är ju inte alltid spelarna uppskattar samma effekter som spelledaren vill ha.

Fanspan: jophan

2010-01-29T08:52:41+00:00

Fjolårets nationella svenska sf-kongress, Imagicon 2/Swecon 2009, besöktes av mottagaren av årets danska NoFF-stipendium, Lise Andreasen. Hon har under några dagar nu bloggat om sina intryck och minnen från kongressen, samlade under taggen Imagicon2 på hennes blogg.

Svensk fantastisk litteratur i Sverige: Gull Åkerbloms roman SILVERKNIVEN

A.R.Yngve — 2010-01-29T01:04:52+00:00

- Recension i Catahya.

Fanspan: omslag_gotik_tn

2010-01-28T11:21:18+00:00

Van Leavenworth, forskarstuderande vid institutionen för språkstudier och HUMlab i Umeå, lägger lördagen den 6 februari fram sin doktorsavhandling i engelska, med titeln The Gothic in Contemporary Interactive Fictions.

Leavenworth analyserar gotiken i fyra verk inom den digitala genren ”interaktiv fiktion”, ett slags textäventyr där spelaren är med och skapar berättelsen, och jämför dem med texter av Bram Stoker, Edgar Allan Poe och H P Lovecraft. Tidiga verk inom genren är Adventure och Zork, men de flesta nutida interaktiva fiktioner fokuserar istället på att berätta en historia.

De fyra verk som analyseras är Michael S. Gentry’s Anchorhead (1998), Nate Cull’s Nevermore (2000), Star C. Foster and Daniel Ravipinto’s Slouching Towards Bedlam (2003) and Sara Dee’s Madam Spider’s Web (2006). Kopplade till dessa undersöks också texter av Bram Stoker, Edgar Allan Poe och H P Lovecraft.

Avhandlingen finns att hämta gratis som PDF.

Universitetets pressmeddelande med kontaktuppgifter och annat finns här.

Landet Annien: åka

2010-01-27T21:14:53+00:00

Jag gillar science fiction, och jag gillar människor, och därför älskar jag sf-kongresser. Dessutom tycker jag om att skriva, och att redigera och samla ihop texter (konstiga hobbies jag har). Nu har jag, efter bara lite tjat från arrangörerna, tackat ja till att bli redaktör för programboken för Eurocon i Stockholm juni 2011. Att göra sådana saker ger alltid anledningar till att ta kontakt med folk, och sånt är bra. Det blir nog en väldigt internationell kongress — hoppas jag i alla fall.

Bra hedersgäster också: Elizabeth Bear och Ian MacDonald. Jag har läst och gillat böcker av dem båda.

Fast innan dess har jag tänkt gå på både Åcon 4 (Mariehamn, Åland, 13-16 maj) och Condense (Göteborg 18-20 juni). Condense är årets Swecon, och blir nog också årets enda sf-kongress i Sverige, så den är ett måste. (Fast jag tycker nog att det är dags att börja lägga upp lite information om hedersgäst och annat snart!) Där kan man nog alltså räkna med att träffa mig, om man nu skulle vilja det. Säg hej, vet jag!

Fanspan: jophan

2010-01-26T15:40:52+00:00

Via bloggen Spektakulärt uppmärksammas vi på att Kim Grönqvists kandidatuppsats om svensk science fiction-film genom tiderna är klar och ventilerad. Den finns att hämta från hans blogg. Vi har skrivit om Grönqvists arbete tidigare.

Landet Annien: robinson

2010-01-26T11:50:25+00:00

Jag är ingen vidare fotograf, så bilden är lite tafflig. Här ser man i alla fall att min samling av Kim Stanley Robinson numera upptar exakt ett 60 cm hyllplan. Notera att hyllan bågnar.

Landet Annien: åka

2010-01-21T10:58:49+00:00

Jag, informationsknarkare

Vi människor är fina på att renodla det som våra hjärnor är optimerade för att söka efter, så att vi kan få ut största möjliga effekt. Idag har vi nästan obegränsad tillgång till sådana lätta vardagsdroger. Socker. Reklam. Porr. Twitter.

Snabba kickar, hela tiden inom räckhåll. Att stå mitt i informationsflödet, låta det skölja över mig, veta saker och till och med få kontakt och respons från andra som ser samma saker.

Fast det blir så lätt att bara sniffa på ytan av allting, det är tomma kalorier för hjärnan. Faktiskt inte någon dum analogi: det leder liksom till intellektuella blodsockersvängningar. Det är en skön känsla att fullständigt gå upp i en sak och jobba med den, men glädjen i att upptäcka nya intressanta saker som jag skulle kunna fördjupa mig i kan så lätt ta över i den där lilla uppförsbacken när jag börjar göra något. Det är kul, och när jag sedan tittar bort för att fokusera igen känner jag suget efter en ny liten informationskick. Och så är jag där igen: e-post, facebook, rss — eller den fåniga fixeringen vid träffstatistiken på min egen blogg.

Jag hör inte till de där allra mest uppkopplade, men jag har ofta jobbat vid en dator och jag känner väldigt väl de där lockelserna. Tillräckligt väl för att känna igen mig när jag läser sådant som den här artikeln: Skinner Box? There’s an App for That. Någon som heter Jim Stogdill skriver här:

In time keeping up with my RSS reader came to be like Lucy in the chocolate factory with the conveyor belt streaming by. From my vantage point today, RSS seems quaint. The good old days. I gave it up for good last year when I finally bought an iPhone and tapped Twitter straight into the vein. Yeah, I went real time.

Ungefär samtidigt som jag hittade Skinner box-artikeln snubblade jag över The dangers of a high-information diet från New Scientist. Här diskuteras samhällseffekter av en snabb spridning och omsättning av nyheter. Kanske inte enbart positiva, även om det är lite svårt att avgöra i en del fall. ”Information wants to be free” skanderade cyberpunkarna. Men hur fri då?

Men personligen och dagligen är det nog ändå det där omedelbara knarkandet som Stogdill skriver om som känns:

So here I am at the nexus of ADHD, AMS* [*fotnoten förklarar: Afraid to Miss Something], and digital Narcissism. I’m in a Skinner box alright, but I don’t smack the bar and wait for pellets, I tweet into the void and listen for echoes. There it is now, that sweet sweet tweet of instant 140 char affirmation. Feels good. RT means validation. I think I’m developing a Pavlovian response to the @ symbol that borders on the sexual.

Fast det finns ju gränser

Alla kan inte vara online hela tiden, man stabiliseras av rytmen av det vanliga livet: jobb, barn, hobbies och praktiska fritidssysselsättningar (och så tvätt, disk, inköp…) Bland mina bekanta finns det många som fortfarande inte ens vet vad rss är för något. Kanske inte konstigt att man inte hittar meningsfulla sätt att använda Twitter (SvD idag). Jag tror att det är en typisk sak för de där som är hyperuppkopplade nästan hela tiden.

Det är nog ändå många fler än de extrema informationsforsrännarna som känner en viss stress över allt som finns att ta del av, online och offline. Hur ska man sålla, hur ska man hinna?

Jakten på det allra senaste beskrivs, som så mycket annat om hur det är att leva i vår nutidsvärld, bäst i sf. Man kan till exempel läsa ”The Gambler” av Paolo Bacigalupi (som var en av de långnoveller som nominerades till Hugon förra året). Det var inte någon riktig favorit för mig, men jag tyckte att den fångade den här konflikten mellan att hänga med i den snabba omsättningen av information och att söka något lite djupare. Ganska mycket satir.

Sen är det ju det där med det sociala livet. Om ens vänner stämmer träff över Facebook blir man lätt bortglömd om man inte är där. Lite måste man hänga med för att hänga kvar i bekantskapskretsen. Det är inte utan att man funderar på vad det betyder för samhället när somliga är så mycket mer uppkopplade än andra.

Det är ju åtminstone bra att det är så mycket lättare att ha kontakt med folk via internet. Kanske hjälper det en del mot ensamhet och isolering. Fast jag undrar om inte umgänge online har försvårat lite för såna som mig, som har svårt för artigt småprat. Jag tror så lätt att umgänge är lika med informationsutbyte, och den tendensen förstärks av mitt sätt att leva på nätet.

Att skicka runt YouTube-klipp och skojiga länkar skapar ju också en sorts gemenskap, ungefär samma sort som när man tittar på film tillsammans. Inget fel med det, så länge det inte fullständigt tar över från alla andra sätt att umgås. Människor är ju mer än den information de kan ge mig (som jag får påminna mig själv), och de sociala behoven är också större änså. Ibland känner jag också en akut brist på det där att ha andra personer fysiskt nära medan man pysslar med sina egna saker — att umgås passivt. Det finns inte heller mycket som går upp mot långa vindlande samtal, eller att göra praktiska saker som att laga mat tillsammans.

Man får hitta sina sätt att handskas med det här. Det gäller att inte bli överentusiastisk heller, för att det är så kul i början, för risken är ju att man fastnar ännu mer i snuttifierandet. Som när SvD skrev om politikers användning av sociala medier — det känns som om det är lite av ett famlande i blindo att lära sig vad man kan göra med de här verktygen och vad som inte funkar. Jeff Vandermeer resonerar (apropå Jaron Laniers bok You Are Not a Gadget) och har en del bra poänger. Till exempel att det inte är en strategi bara att vara närvarande på Facebook eller Twitter, man måste veta vad man ska ha det till. Så här skriver han också:

Don’t let your imagination become a lackey to a new media tool. If a tool controls your actions, it to some extent controls your imagination.

Eftersom han är i bokbranschen talar Vandermeer om författare, men det här gäller nog fler yrkesgrupper än så:

The most successful writers in the future will be the ones that stop responding in Pavlovian fashion to our current need for that little food pellet in the form of a response to a Blog entry, Twitter line or a Facebook status message.

Visst är det så. Någon gång måste ju producera originalinnehåll också, själva sakerna som sedan studsar omkring på nätet. Eller för den delen saker som är viktiga men aldrig nämns på nätet.

Och så får man inte glömma att inte hela världen finns på de här ställena. Det finns som sagt många som inte ens använder rss. Det är inte alla som ser en bara för att man finns online, vilket väl alla som har en blogg borde vara medvetna om.

Fortsättning följer

Jag tänker följa upp det här med ett inlägg om vad jag själv har hittat på för strategier att handskas både med distraktionerna från internet och stressen att hänga med i alla information. Den här texten är redan lång nog som det är, och det är dags att sätta punkt och gå vidare med dagen. Under tiden kan ju du som läser detta twittra eller blogga om det här fina inlägget, så att jag får fler läsare…

Ampersand: Vetsagas essätävling avgjord

2010-01-19T11:56:56+00:00

Den essätävling som Vetsaga, i samarbete med Alvarfonden och Catahya, anordnade under 2009 är nu avgjord. Vann gjorde Fredrik F. G. Granlund med essän “Jag, cyborg?” som går att läsa här. Viktor Anderssons ungdomsprisvinnande “Kärlek i en värld som alltid faller sönder” står att finna här.

Fanspan: jophan

2010-01-18T21:15:50+00:00

I fjol arrangerade nättidskriften Vetsaga en essätävling ”för att uppmuntra kritiskt tänkande kring och skrivande om science fiction och fantasy”. Prissumman i vuxenkategorin var 5 000 kr och i ungdomskategorin 1 000 kr.

Tidskriftens huvudredaktör Johan Jönsson har i dagarna annonserat vilka som vann dessa priser. Priset i vuxenkategorin gick till Fredrik F G Granlund för essän ”Jag, cyborg?” och vinnare i ungdomskategorin blev Viktor Andersson med essän ”Kärlek i en värld som alltid faller sönder”.

Fanspan gratulerar!

Vetsaga: Jag, cyborg?

2010-01-18T15:30:47+00:00

Fredrik F. G. Granlund

Människan är något som måste övervinnas.
– Friedrich Nietzsche, 1885

Undertecknad föddes 1979 med gomspalt; jag saknade gom, varför jag vid sex månaders ålder genomgick flera plastikoperationer vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg – för att i framtiden kunna svälja, äta och dricka normalt. Detta ledde i ett senare skede till tandreglering. Man drog ut en mängd tänder på mig, och jag tvingades under många år använda så kallad tandställning för att i framtiden uppnå dagens kulturella ideal gällande hur tänder bör se ut.

Under sent 80-tal, när jag gick i femte eller sjätte klass, ordinerades jag glasögon, därför att jag bedömdes vara närsynt. Mina föräldrar köpte detta åt mig, och min syn förbättrades. Särskilt på långt håll.

I juni 1998, ungefär två veckor efter att jag tog studenten, ramlade jag ned från ett tak och krossade höftbenet, höftledskulan och bäckenbenet – en så kallad acetabulusfraktur. Något som endast ungefär nio personer i världen per år drabbas av. Detta är för övrigt ungefär den skada som även självaste Stephen King drabbades av ett år senare, 1999, när han under en promenad i Maine blev påkörd av en van. Detta beskriver han i boken Att skriva – en hantverkares memoarer. Detta är i sammanhanget intressant därför att allmänheten läser böcker skrivna av en cyborg – King är ju en av världens mest lästa levande författare. Jag påstår att det inte gör någon skillnad om han – eller jag – är en cyborg; den (utopiska) livräddande tekniken är så accepterad att man inte tänker på det (bortsett från de som forskar inom området).

Personligen opererades jag drygt två månader senare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter operationen fick jag reda på att jag förlorat allt blod utom möjligen en halv deciliter, och fått flera (!) döda människors skelett transplanterat in i höften.

Plötsligt hade jag delar av kvinnor och andra män inuti mig – skelett, blod, etcetera. Och inte nog med det. Läkarna hade dessutom opererat in två avlånga rektangulära plattor och trettiosex bultar/skruvar i rostfritt stål som förbinder plattorna i min vänstra höft. Jag hade räknat med titan. Rostfritt stål lät så billigt. Det förvirrade mig, liksom allt annat i denna situation.

Efter en längre tid, efter att för andra gången i livet lärt mig att stå och gå, fick jag se röntgenbilder på min höft. Invändigt såg jag ut som en maskin, precis som en robot – med maskindelar för att jag skulle kunna gå. Det underliga var då hur jag kände mig: jag visste inte längre vem jag var.

Och de första åren efter operationen upplevde jag en stark identitetskris (vilket science fiction-litteratur i huvudsak behandlat i just cyborgsammanhanget). Vem var jag? En eller flera människor? Var jag samma person som jag alltid varit, eller var jag en ny människa; ett alternativ till den människa jag varit? Jag visste inte. Och det dröjde många, många år innan jag visste att jag fortfarande inte vet.

Det enda jag tror mig veta är att jag inte är samma människa som innan jag ramlade ned från taket. Det födde en författare/poet, en kreativ själ. Kreativ har jag nog varit hela mitt liv, men efter detta bestämde jag mig för att på allvar satsa på skrivandet. Att jag inte är den jag en gång var är också ett problem, för jag har ständig smärta i min höft och kan inte göra samma rörelser jag en gång kunde. Även om jag har kvinnodelar (blod och skelett etc) intransplanterade är jag naturligtvis fortfarande en man. Det brukar man förstås basera på ens reproduktionsorgan. Men går man tillbaka bara tjugo år i tiden hade jag varit sängliggande resten av mitt liv. Och även om jag på röntgenbilder ser ut att vara en robot är jag inte det. Men delar av min kropp har alltså förstärkts, förbättras och renoverats med bland annat maskindelar (rostfritt stål), varför jag enligt givna definitioner är en hybrid av människa och maskin. Är jag då numera en konstgjord människa? Jag är ju förbättrad och förstärkt och förändrad och innehåller andra människodelar, och troligen från båda könen. Men vad innebär det? Hade jag blivit en cyborg? Jag undrade. Och då visste jag bara lite om vad termen står för.

Cyborgens ursprung
När Isaac Asimovs berömda science fiction-novellsamling Jag robot (I Robot, 1950) skrevs existerade ytterst enkla robotar (då kallade automater), men inte robotar, enligt hur vi ser på detta idag. Ordet ”robot” introducerades för världen redan 1920, som benämning på tänkande, konstgjorda varelser – med eller utan mänskligt gestalt – av den tjeckiske dramatikern och sf-författaren Karel Čapek (1890–1938) i skådespelet R.U.R. ( Rossumovi univerzální roboti) som handlar om världens framtida mekanisering. Ordet ”robot” kommer av tjeckiskans ”robota” som betyder arbete/arbetare (den mer specifika betydelsen kom efterhand!). Tidigare hade man i allmänhet nyttjat beteckningen ”automat” för samma sak, till exempel i E. T. A. Hoffmanns texter, som ”Der Sandmann” som översatts till svenska under flera olika titlar där de mesta frekvent använda bör vara ”Sandmannen” och ”Sandgubben”

R.U.R. är hur som helst en mångbottnad komedi om konstgjorda människor, robotar, och deras revolt mot sina upphovsmän (ett tema författaren för övrigt på sätt och vis upprepat i romanen Salamanderkriget, men i detta fall med en tidigare oupptäckt salamanderart i huvudrollen). Oavsett likheterna varnar författaren i dessa romaner för den moderna teknologins konsekvenser och för det kapitalistiska vinstintresset, utnyttjandet av de som kan utnyttjas.

Men till yttermera visso förekom cyborger, eller kanske närmare bestämt konstgjorda människor, inom science fiction årtionden innan termen myntades av vetenskapen 1960. Berättelser såsom ”Solar Plexus” av James Blish (1941), ”No Woman Born” av C. L. Moore (1944), ”Camouflage””av Henry Kuttner (1945) och Theodore Sturgeons More than Human från 1953 (översatt som Mer än människa) innehåller alla cyborger.

Och innan man myntade termen cyborg sysselsatte sig science fiction-skribenterna med just identitetsproblematiken: Om en del av en själv är maskin – vem är man då? Vad är man egentligen om man själv är helt, eller till betydande del, en maskin?

Cybernetiken – cyborgens bakgrund
Matematikern Norman Weiner, som 1947 grundade cybernetiken, definierar begreppet ifråga enligt följande: ”the study of control and communication in machines and living beings” (1990; s. vii).

Cybernetik i ordet cyborg innebär alltså en förmåga för maskinen att kommunicera med det organiska, som en (sorts) helhet. Cyborgforskaren Donna Haraway verkar ha varit först med att runt 1991 definiera cyborgen som en förkroppsligad gränsöverskridande arena för det tekniska och det organiska. Vi vet vad det organiska är rörande människan. Eller vet vi det? Men vad är tekniskt i samband med det organiska? Identitet är ett centralt begrepp i ett cybernetiskt perspektiv; man undrar filosofiskt vem individen egentligen är om en del av personen ifråga är maskin.

Termen ”cyborg” började användas inom den amerikanska rymdforskningen 1960, där det sedan länge fanns intresse för cybernetik. Då hade det sedan länge existerat cyborger i sf-litteraturen. NASA myntade alltså inte uttrycket, även om man kanske hade bekostat forskningen, men övertog det däremot och nyttjade och vidareutvecklade det. Men det var utifrån sina undersökningar om människors möjligheter att överleva i rymden som Manfred Clynes och Nathan Kline uppfann och myntade och (om)definierade termen/begreppet cyborg, för att beskriva ett självreglerande människo-maskin-system. Den första varelsen som (av dessa forskare) kallades för cyborg var en vit råtta vars inplanterade osmotiska pump regelbundet injicerade kemiska substanser för att höja djurets motståndskraft mot infektioner.

Den konstgjorda människan
Människan, homo sapiens, föds numera på sjukhus, men så har det självklart inte alltid varit. Ändå har vi människor kvar vissa grundläggande, men meningslösa, saker i vår DNA, såsom visdomständer (för att tugga hårda saker som kött) och blindtarmen (appendix, som numera i det närmaste är onödig). Människan har dock kompenserat sina naturliga brister med hjälp av mekaniska eller tekniska artefakter – kläder, vapen, hus (väggar, tak, etcetera) – allt detta är tänkt att förbättra våra överlevnadsmöjligheter och förenkla vår vardag. Människan är på jorden det enda djuret per definition som har intelligens nog att skapa och nyttja sådana här saker för att förbättra oss som släkte – även om vissa djur även de, icke-instinktivt, på vissa sätt och av olika orsaker använder vissa redskap (fast inte på långa vägar likt oss).

Den mest berömda konstgjorda människan är naturligtvis det olyckliga monstret i Mary Wollstonecraft Shelleys (1797–1851) roman Frankenstein, eller den moderne Prometheus (publicerad 1818). Frankensteins monster brukar i allmänhet beskrivas såsom en android. John-Henri Holmberg menar – i likhet med Brian Aldiss – att detta bör anses vara den första sf-berättelsen, då den skiljer sig från övrig skräcklitteratur genom att naturvetenskapliga resonemang läggs till grund för berättelsens fantasiskapelser. Jag vill personligen definiera science fiction såsom en litteraturform som berör många litteraturgenrer; en form, eller om man så vill konstnärlig genre, som nyttjar de flesta genrer i en; en form eller ett sätt som handlar om att förverkliga drömmar där de allra flesta andra drömmer. Detta resonemang stödjer på sätt och vis John-Henri Holmberg när han beskriver sf som en metagenre. Mer än så behöver inte nämnas: vad science fiction faktiskt är debatteras hårdare än om Gud existerar eller om Big Bang inträffat.

Det som gör denna världsberömda roman så stor och intressant är bland annat att Frankensteins monster visar sig vara mer mänskligt än sin skapare. Det handlar om att vetenskapsmannen Victor Frankenstein av diverse likdelar syr ihop en lekamen som han sedan lyckas väcka till liv. I hastigheten misslyckas han med att skänka denna varelse ett särskilt fagert utseende och han får hålla till godo med det material som står till buds: människodelarna är stulna på en kyrkogård. Han väljer ut delar som var för sig är på alla
sätt excellenta exemplar av sin sort – händer, armar etcetera – men när alla dessa vackra delar sätts samman märker han att det inte ger en vacker helhet. I och med att Frankenstein försöker – och lyckas med att – skapa liv blir han alltså ett slags Gud. Men monstret han skapat visar sig ha ohyggliga kroppskrafter, men också ett hjärta och väldigt(!) mänskliga känslor. Skaparen vägrar sedan han upptäckt vad han skapat att ta ansvar för sin skapelse och ger inte den obetydliga grand och lilla gemenskap hans skapelse begär. Frankensteins monster drabbas av kärlek, men ingen ”rent mänsklig” kvinna kan rimligen återgälda dess känslor. I förtvivlan begår skapelsen en rad våldshandlingar och flyr slutligen till polartrakterna där Frankenstein omkommer och monstret försvinner i avsikt att ta livet av sig.

I allmänhet brukar man inom litteraturen benämna Frankensteins monster som en android, då det rör sig om en skapad biologisk varelse. Men vad är det? Och hur kan man skilja androiden från de andra termerna? Exempelvis har Sam J. Lundwall i detta sammanhang påpekat att gränsvarelser som en korsning eller hybrid mellan människa och maskin (läs: en konstgjord människa) är en av de äldsta arketyperna bland människans önskedrömmar och myter, och att den artificiella människan existerar i så gott som samtliga mytologier eller religioner.

Automat
Filosofen René Descartes (1596–1650) var väldigt tydlig med att betona att människokroppen är en maskin, men också att vår ande, tankeförmåga, var något helt annat – den så kallade cartesiska dualismen. Att uppfatta kroppen som en maskin går tillbaka speciellt till William Harvey – den förste läkaren som upptäckte blodomloppet och hur det cirkulerar i kroppen. Detta kunde beskrivas rent mekanistiskt. Det blev populärt att jämföra kroppens funktioner med maskinella saker såsom hävstänger, pumpar etcetera. På 1700- och 1800-talet var det mer vanligt att betrakta människan som en maskin än under 1900-talet. Identitetsproblematiken var redan då i högsta grad aktuell. Detta märks tydligt i E. T. A. Hoffmanns ”Sandmannen” och i Edgar Allan Poes ”Mannen som slet ut sig” med personernas träben, emaljögon och så vidare.

Julien Offray De La Mettrie, den första ”moderna” ateistiska filosofen, skrev pamfletten ”Maskinen människan” 1749. Speciellt med den var inte att han menade att den mänskliga kroppen är en maskin, utan att också människans kognitiva funktioner – hennes ”ande” – är lika mekaniskt grundat som allt annat i naturen. Han var läkare och såg hur droger och hjärnskador kan förändra människor. Detta var oerhört provocerande på 1700-talet – att ta bort anden, bara se kroppen som materia. Man kan i princip göra jämförelsen att Descartes betraktade människan som en cyborg, medan La Mettrie såg henne som en robot.

Golem
Undertecknad tolkar uttrycket Golem såsom att man i allmänhet anser att den judiska skapelsen Golem, en konstgjord människoliknande varelse (oftast av lera) som kan göras levande genom en trollformel som i allmänhet placeras i varelsens mun, myntades av Gustav Meyrink i och med dennes roman med samma namn (publicerad 1915). Men undersöker man saken säger judiska sägner annorlunda. Historiskt sett är den golem som är mest känd den som rabbinen Jehudah ben Bezalel sägs ha skapat i Prag på 1500-talet. Alltså inspirationskällan till Gustav Meyrinks berömda roman Golem.

Androider och robotar
Den film som bäst exemplifierar konstgjort liv i androidform är Ridley Scotts Blade Runner (1982), baserad på Philip K Dicks (1928–1982) roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (publicerad 1968), som utspelar sig i en framtid då jorden i stort sett är förbrukad och alla som har chansen att göra det flyttar till kolonier på andra planeter. Husen är höga, fordonen färdas ovan jord och luften är förorenad. Det handlar om replikanter, konstgjorda, artificiella människor, androider som används som slavar. Replikanterna innehar en kärna av mänsklighet som består i humor, medmänsklighet och kärlek, till exempel förvåning, sorg, förtvivlan och ilska – och i slutet av filmen låter inte bara replikanten Roy (Rutger Hauer) bli att döda sin fiende Deckard (Harrison Ford), utan räddar honom också från att dö, därför att han inser att han älskar livet. Den konstgjorda människan, den som genom filmen påvisats såsom något ont, uppvisar alltså, i likhet med Frankensteins monster, mänskliga egenskaper. Det är inte konstigt att Blade Runner blivit en kultförklarad film.

En robot kan naturligtvis filosofiskt definieras såsom konstgjort liv. Men det gör man i allmänhet inte. Däremot är en android, såsom Frankensteins monster, en form av konstgjort liv, ett slags biologisk robot. Och detta är skillnaden mellan en robot och en android: en robot saknar i allmänhet biologiska delar, till exempel en mänsklig kropp (för att inte tala om en mänsklig hjärna). En robot anses således i allmänhet vara en människoliknande varelse gjord av metall, och utan känslor, ofta med något slags artificiell intelligens, men med givna regler för hur den ska bete sig; numera i det närmaste alltid i enlighet med Isaac Asimovs tre robotlagar. Asimov myntade termen ”robotik”, samt robotikens tre lagar som skrevs i samband med hans redaktör, John W. Campbell, för tidskriften Astounding Science Fiction, cirka 1940.

Men låt oss för närvarande strunta i dessa lagar och konstatera följande: en robot är en ofta människoliknande maskin som uträttar arbete åt människorna. Olydiga robotar är dessutom ett populärt motiv inom science fiction-litteraturen och kanske inte helt orealistiskt. Begreppet robot kom långt, långt senare efter Karel Čapek att användas för helt elektroniska varelser, till exempel R2-D2 och C-3PO i Star Wars-filmerna.

Dagens cyborg – och hur man bör definiera den
Hybriden människa/maskin har sedan 80-talet och framåt blivit populär genom filmer (och romaner) såsom Blade Runner, Robocop och The Terminator.

Paul Verhoevens Robocop (1987) är en välkänd cyborg. Filmen handlar om polisen Murphy som misshandlas till döds – varefter delar av hans kropp används som ”råvara” för att framställa en robotpolis. Men Murphys rättsmedvetande är så starkt att hans identitet långsamt tar robothalvan av kroppen i besittning – det är just genom att han har värderingar och ett samvete som han överskrider maskinens ”instrumentella” gräns. Kontentan är att det djupast mänskliga – i betydelsen empati, förmåga att ta ansvar – hela tiden måste återerövras. Identitetsproblematiken går igen: är det ”mänskliga” verkligen relaterat till vilken sorts kropp man har?

The Terminator avser dock en ond varelse, spelad av Arnold Schwartzenegger, som skickas tillbaka i tiden för att förändra framtiden – varelsens nutid – samt i del två för att försvara John Connor, den unge man som i sitt äldre jag skickat maskinen/monstret tillbaka i just det syftet. Men poängen är här att terminatorn benämner sig själv såsom en cyborg: levande biologisk vävnad över ett endoskelett. Men eftersom terminatorn inte uppvisar mänskliga känslor eller mänskligt tänkande, bortsett från förmåga att ta till sig och lära sig av den information den konfronteras med, och till och med saknar mänsklig hjärna, istället är ett slags artificiell intelligens, bör terminatorn främst fastslås vara ett slags robot med biologiskt yttre. Denna mytomspunna och fortfarande aktuella varelse skiljer sig alltså tydligt från Frankensteins monster och Philip K. Dicks androider/replikanter. Men den är inte desto mindre en konstgjord varelse.

Det litterära exempel som dock numera oavlåtligt refereras till i dessa sammanhang är kultförfattaren William Gibsons roman Neuromancer (publicerad 1984), med dess genremixtur och dess redogörelse för den (post)moderna teknologins konsekvenser: framtida handelskapitalism och decentralisering av det mänskliga medvetandet i ett innovativt utforskande av cyberspace. I denna bok – och dess fristående uppföljare (till exempel Count Zero, Mona Lisa Overdrive, Johnny Mnemonic och andra berättelser) kan människan medelst plastikkirurgi designa sin kropp efter behag, operera in rakblad under naglarna eller fästa permanenta glasögon med digital display i ansiktet (i denna cyberkulturs vardag dock oftast med virtual reality som anledning: en uppkoppling till något mer, en förbättring av människan). Och således kan man – även om det inte rör sig om en konstgjord människa se cyborgen som ett alternativ till människan, ett slags utveckling eller förlängning eller förbättring av människorasen homo sapiens.

Och när de mest namnkunniga teoretikerna inom det cybernetiska forskningsområdet, Donna Haraway, Sherry Turkle, Anne Balsamo och andra välkända teoretiker, influeras av sf-författare som Octavia Butler, Joanna Russ och Vonda McIntyre, sammanblandas sf-genren och kulturteorin.

Men man kan också räkna in artificiella tillägg till människokroppen, med tanke på att många har glasögon/linser, hörapparater, pacemakers, proteser, silikonbröst, transplanterade organ och så vidare. Detta resonemang kan handla om vad Mellström (2002) menar är två olika slags cyborger som han benämner restortiva och normaliserande. Människans biologiska behov och/eller förbättrande behov (plastikkirurgi etc.) gör oss per definition till olika former av cyborger. I själva verket är alltså cybernetiska mekanismer numera en självklar del av vardagen.

Något annat som William Gibson (och Bruce Sterling) vävt in i den postmoderna cyborgmytologin är att den som kopplar samman sitt medvetande (läs hjärna) med cyberspace skapar ett cyborgförhållande. Man kan dra detta mycket förenklat: den som spelar till exempel World of Warcraft är en cyborg, medlem i sociala onlinegemenskaper, gemenskaper där många träffar vänner – och då och då partners för livet. Detta är ett resonemang som innebär att varje ”människa” som spelar datorspel eller kopplar upp sig på Internet är en cyborg genom interaktionen med datorns gränssnitt och gemenskapen man upplever genom att ta emot och förmedla information via det inom cybernetiken så viktiga begreppet feedback – i samband med dessa kommunikationsformer.

Spelarna är grafiskt, textuellt och ljudligt förkroppsligade på Internet, och använder då så kallade avatarer, ett ord som på sanskrit betyder upphöjd … men är då spelaren en ”vanlig människa” när han/hon gör något annat? Donna Haraway menade 1991 att man inte är det eftersom vi är beroende av teknologin runt oss – fjärrvärme etcetera. Cyborgbegreppet kan alltså vara mycket trivialt. Men det här är naturligtvis en så bred cyborgdefinition att den i praktiken blir meningslös: bor man exempelvis inomhus är man en cyborg. Så jag lämnar detta därhän, eftersom man filosofiskt sett bör undvika definitioner som är så breda att de i praktiken förlorar innebörden. Detta stämmer helt enkelt inte, även om sådana här mytologier har omformat vår uppfattning om en kollektiv identitet. William Gibson menar naturligtvis inte att det är så här trivialt. Det är i så fall en meningslös, alltför bred cyborgdefinition – då skulle närmast alla vara cyborger. Författarna hävdar snarare att det är när spelarens hjärna kopplas samman med cyberspace som ett cyborgförhållande skapas – alltså främst genom virtual reality, tekniker vi ännu inte upptäckt annat än i litteraturens och filmens värld. Så visst är science fiction viktig!

En väl utnyttjad och citerad definition av cyborgen är Donna Haraways:

A cyborg is a cybernetic organism, a hybrid of machine and organism
(1991; s. 149)

I detta resonemang ger dock författaren cyborgen två innebörder, (1) dels som ett redan existerande fenomen, och (2) som metafor för en optimistisk framtidsvision, en så kallad utopi. I Haraways version är cyborgen en i raden av romantiska antihjältar: androgyn, sensuell och pansexuell. Den här definitionen kan anses vara motsägelsefull, då hon (åtminstone retoriskt) anser att vi alla är cyborger eftersom vi blivit beroende av maskiner/teknologi i vårt vardagliga liv.

Den i sammanhanget intressante svenska (mans)forskaren Ulf Mellström (professor i antropologi vid Linköpings universitet) menar att det finns fyra typer av cyborger: (1) restortiva – plastikkirurgi och förbättrande av kroppen, ommontering på människan till att bli en så kallad ”reservdelsmänniska” med till exempel pacemaker eller konstgjort hjärta/lungor – om att förstärka skillnaden (2) normaliserande – att närma sig kulturella ideal (exempelvis Anna Nicole Smith och Michael Jackson), medelst exempelvis transplantationer och operationer på näsa, haka, bröst etcetera, (3) förstärkta (enhanced) – det vill säga warcyborgs, människor som rustas för krig med maskinell inverkan, vapen och så vidare (Batman torde här vara ett intressant exempel), och (4) rekonfigurativa, vilket innefattar posthuman genteknologi, såsom exempelvis kloning.

En cyborg är trots allt mänsklig och inte – som i filmens värld – konstgjord, men å andra sidan diskuteras det flitigt inom filosofin vad som är mänskligt, och jag tror inte det finns något definitivt svar. Om vi alla (numera) på ett eller annat vis är cyborger, vilket jag, i likhet med Donna Haraway, påstår – finns det då något mänskligt?

Ett cyborgmönster

Sett till vad exempelvis John-Henri Holmberg (och kanske särskilt Brian Aldiss i den berömda boken Billion Year Spree) benämner som den första science fictionromanen, Frankenstein, kan man urskilja ett mönster:

Människan uppfinner ett monster, eller för att tala med Friedrich Nietzsche, en övermänniska: något som är starkare eller på många sätt bättre än sin skapare – vilket skrämmer skaparen. ”Monstret” tvingar av vrede människan att skapa en ny maka. Men denna maka kanske inte tycker om vad hon ser, vilket delvis är anledning till att skapelsen dödar sin skapare.

Det går här att dra många paralleller till nutid: en kvinna med silikonbröst kanske inte tilltalar alla, den hon vill få intresserad, eller mannen som använder fettsugning och färgade linser – han kanske inte trivs med den kvinna han får med sig hem därför att hon inte har förbättrat sin kropp. Och samma sak gäller naturligtvis tvärtom: en kvinna slutar intressera sig för en man utan kontaktlinser och inplanterade skinkmuskler, en man som inte är muskulös – det vill säga (o)byggd, fettsugen, plastikopererad eller perfekt enligt de tidningar hon läser: att hon således inte nöjer sig med den kropp han har.

Tänk nu om silikonbrösten och skönhetsoperationerna tar över. Tänk om den förbättrade människan tar över. Tänk om den förbättrade människan (särskilt kvinnor) blir det som vi för närvarande anser är standard. Tänk om vår syn på kvinnor (och män) förändras till denna grad. Tänk om … är det inte redan så?

Kontenta
Enligt givna definitioner är jag en cyborg, även om det inte syns på mig att jag använder glasögon, på grund av närsynthet, och ofta är uppkopplad mot Internet. Detta bör – enligt Mellströms (2002) fyra typer av cyborger – handla om maskinell inverkan, liksom min höftskada, och innebära att jag är en förstärkt cyborg, särskilt då glasögon är en medierande artefakt som hjälper mig se bättre. Att jag dessutom är uppkopplad på Internet innebär att jag är en avatar när jag är textuellt förkroppsligad och upplever (cybernetikens) feedback från sociala onlinegemenskaper. Och om du läst den här texten på datorskärm är även du per definition ett slags cyborg. Använder du sedan glasögon är du två typer av cyborg, per definition. Bor du inomhus är du ännu en. Och eftersom exempelvis jag idag skulle varit sängliggande med svåra smärtor utan min höftoperation är jag beroende av metallen i min höft, varför även Haraways (1991) cyborgdefinition stämmer in.

Kan man då kallas cyborg om man får ett hjärta intransplanterat och äter medicin hela livet? Om man har problem med njurarna och tvingas till dialys i tiotals år? Om man har sockersjuka och måste ge sig själv injektioner? Om man blir en cyborg om man opereras och ens blod byts ut, om man får diverse metallbitar eller transplanterade delar från andra människor (inklusive blod) intransplanterade? Är det så enkelt? Elektronik i människokroppen utan elektronik. Eller maskindelar in i människokroppen med hjälp av elektronik? Detta är retoriska frågor som undertecknad saknar svar på. Pacemakern är ett perfekt exempel i detta sammanhang. En maskin som införlivas i kroppen för att förlänga livet, en maskin som förstärker och förlänger människan.

Gör det mig till en icke-autentisk, eller metaautentisk människa? Om jag som människa är icke-autentisk, innebär då det att jag är mindre människa – eller mer? Och kan man vara mindre människa än människa?

Svaret på frågorna borde vara att man är mer än människa och samtidigt mindre, men det är omöjligt att säga säkert. Om cyborgen är autentisk, är den då en övermänniska, en metaautentisk människa – är människan övervunnen? Detta är frågor som jag finner omöjliga att besvara.

Det jag nu beskrivit är kanske första steget mot det rena cybernetiska samhället som målas upp i William Gibsons för närvarande skönlitterära universum. Vi står kanske på tröskeln och tittar in i denna utopi. Om det nu är en utopi. Kanske har författaren Aldous Huxley (1894–1963) i boken Du sköna nya värld (originaltitel: Brave New World, 1920) beskrivit det bäst?

[…] det värsta med utopierna är att de låter sig förverkligas.

Fanspan: jophan

2010-01-08T08:37:06+00:00

Ben Roimola meddelar följande på Näthörningen:

Pubträffarna för science fiction- och fantasyfrälsta i Åbotrakten flyttar. Dagen är den samma gamla månadens första torsdag, men stället är nytt, nämligen pub Teerenpeli på Eriksgatan 8 i centrala Åbo (vid hörnet av salutorget, klicka här för en karta).

Träffarna håller på från 18.00 och framåt och alla fantastikintresserade är välkomna. Det brukar dessutom (så vitt jag vet) finnas någon eller ett par svenskspråkiga fans närvarande för den som är dålig på finska eller inte vill prata engelska hela kvällen.

Fanspan: jophan

2010-01-07T11:30:11+00:00

Olov på Drömmarnas berg har fått nys om Lumos, en musikfestival som hålls i Åre 13 februari:

Lumos är en wizard rock-spelning. Wizard rock är musik med texter om Harry Potter. Lumos är alltså en liten nördig minifestival fylld av kärlek till musik och böcker!

Mer information finns på festivalens webbplats: Lumos 2010.

Landet Annien: åka

2010-01-06T21:08:27+00:00

Ibland får jag en stark känsla av att ha kastats in i framtiden. Jag lever i en science fiction-berättelse. Jag kan se på min omgivning precis som om det vore en framtidsvision från min barndom. (Fast när jag var liten läste jag sf från femtiotalet och kände mig väldigt mycket i framtiden.)

Jag läste precis novellen ”The Hypersurface of this Decade” av Bruce Sterling, och den gav mig precis den här känslan. Den är en sån där nästan-nu, nära framtidshistoria som precis sätter fingret på vad som är nästan absurt futuristiskt i min omgivning.

Efter det kände jag mig motiverad att läsa en artikel av Paul Di Filippo som jag både länge och väl haft på lut: Aging Chrome: Cyberpunks in 2009. Den ger en liten bakgrund till cyberpunken, och tar sen upp nyutkomna verk av några av dem som skrev cyberpunk på den tiden det begav sig. Om Bruce Sterling (”Chairman Bruce”) skriver han: ”his own artful prose and conceptual brilliance precisely exemplified just what needed to be done to drag science fiction kicking and screaming into the postmodern era”. Det var ju ganska fint sagt.

Sen skriver han om Bruce Sterlings senaste roman, The Caryatids. Han beskriver den i väldigt översvallande ordalag. Stopp och belägg, Paul Di Filippo, är det verkligen rimligt att bre på så där? Alltså:

Warmhearted, big-spirited, grimly humorous, cynical yet hopeful, resembling Ursula LeGuin’s famous ”Nine Lives” retooled into a rap song by M.I.A., then condensed into a Twitter feed to amuse Somali pirates, Sterling’s newest proves that when a cyberpunk is once truly plugged into the zeitgeist, the mere passage of twenty-five years does nothing to degrade his performance, relevance or wisdom.

Men det funkar, det funkar. Jag blir väldigt intresserad av att läsa den där boken.

Landet Annien: notsopunk

2010-01-04T19:32:55+00:00

Jag, iförd det mest steampunk-artade jag kunde hitta bland mina helt vanliga saker.

Jag har nu under säkert ett par års tid sagt att jag snart ska göra ett nummer av Landet Annien med tema steampunk. Nu håller det på att ta form på riktigt.

Det kommer bland annat att innehålla en snabb och svepande överblick över steampunk som kulturellt fenomen, och texter om

Eximia Navigatio
Magnificent Seven
Sherlock Holmes
och så några böcker
och så några serier

…med mera.

Det blir fina illustrationer också, och ska förhoppningsvis bli både riktigt bra korrekturläst och riktigt snyggt. Exakt när det kommer ut är fortfarande inte klart, men det ska nog inte ta mer än några veckor.

Bidrag mottas fortfarande, men kontakta mig först. Artiklar, recensioner, reportage, till och med noveller kan jag tänka mig att ta in (om de är bra, jag förbehåller mig rätten att refusera bidrag).

Jag tror att det här kommer att bli ett bra nummer, och jag är nöjd med att jag har lyckats engagera fler i det den här gången! Det är så trist med fanzines som bara består av mina egna skriverier.

PS: du som hittar hit genom att googla ”steampunk lajv” kan ju klicka på länken ovan till Eximia Navigatio, som är en förening för sådant.

Svensk fantastisk litteratur i Sverige: Elfred Berggrens roman ROBOTARNAS GUD

A.R.Yngve — 2010-01-03T13:05:24+00:00

- Recension i Västerbottens-Kuriren.

- Romanen ROBOTARNAS GUD (1932) finns att läsa på Projekt Runeberg.

Ur Västerbottens-Kurirens artikel "Skarp blick in i framtiden":
"Berggren fick aldrig se sin roman i tryck. Faktum är att han dog i tron om att den refuserats. Först efter hans död gav Bonniers ut boken efter starka påtryckningar från Berggrens vän och författarkollega Sven Stolpe som påtalade dess underliggande, spirituella kvalitéer."

Svensk fantastisk litteratur i Sverige: Maria Turtschaninoffs roman ARRA - LEGENDER FRÅN LAVORRA

A.R.Yngve — 2010-01-03T12:59:59+00:00

- Recension i Enhörningen.

Landet Annien: åka

2010-01-01T19:06:42+00:00

Frank A. Wilczek (nobelpristagaren i fysik) skriver en roman! Det är en sorts deckarhistoria, vad jag förstår. Den handlar om personer som upptäcker mörk materia! Den måste jag läsa. För ett par år sedan försökte jag aktivt spåra upp och läsa alla berättelser där mörk materia förekommer. Jag har fortfarande känselspröten ute efter sånt. Och det vore kul att läsa en bok av Wilzcek förstås.

I New York Times säger Wilzcek:

Also, I’m writing a mystery novel I’m calling ”The Attraction of Darkness.” The central thread of it is that there are four physicists, two men and two women, who collaborate and discover what dark matter is. For this, they ought to get the Nobel Prize. But the rules are that at most three people can share it. One of the four dies, supposedly a suicide, but then, maybe not. I’m hanging a lot of sex and music and philosophy on it.

Fanspan: jophan

2009-12-28T11:23:11+00:00

I den avslutande delen av sin artikelserie ”Den förlorade Norrlandslitteraturen” skriver Erik Jonsson i Västerbottens-kuriren om Elfred Berggrens roman Robotarnas gud:

Med stigande överraskning läste man sommaren 1932 en roman av en nyligen bortgången ingenjör, som under sin sjukdomstid sysslade med filosofiska och mekaniska forskningar men till slut enbart kunde resumera sina tankar i berättande form. Författaren hette Elfred Berggren och var född i Byske. Efter studier i Uppsala hamnade han vid Österåsens sanatorium och det var där han författade denna sin enda bok, Robotarnas gud. Som titeln låter avslöja är det en science fiction-roman, men inte bara en fängslande, vetenskaplig äventyrsfantasi för ungdomen utan samtidigt en bok av hög intelligens och andlig hållning. Med spänt intresse följde läsare och recensenter diskussionerna och njöt av den stringenta, genomtänkta framställningen. Det finns i svensk litteratur närapå inget av just denna typ. Snarare fick man söka engelska motsvarigheter som H.G. Wells och Jules Verne.

Läs resten!

Mycket intressant, denna roman hade jag aldrig hört talas om. Den finns att läsa gratis på Projekt Runeberg.

Fanspan: jophan

2009-12-22T08:01:28+00:00

Föreningen Catahyas pris för bästa svenskspråkiga novell med motiv hämtat ur den fantastiska litteraturen (skräck, fantasy, science fiction) tilldelas för året 2008 C J Håkansson för novellen ”Den brända jorden”, publicerad i volym 5 av antologiserien Eskapix, mars 2008. Prissumman är 1.000 kr.

”Den brända jorden” är en skräckberättelse om en misslyckad far som försöker att lappa ihop förhållandet till sin dotter, men något annat kommer i vägen – en accelererande, våldsam mardröm, där far och dotter drabbas av något som de varken förstår eller kan reda ut. Novellen kan läsas både som en ren berättelse om något oförklarligt och fruktansvärt och som en metafor för livshändelser som ligger utanför den enskilda människans kontroll.

C J Håkansson debuterade våren 2007 på Vertigo Förlag med splatterromanen Fjärilen från Tibet.

Fanspan: nation

2009-12-21T15:08:21+00:00

På Catahyas nyhetssida läser jag att biografen Roy (f. d. Royal) i Göteborg direktsänder National Theatres uppsättning av Terry Pratchetts Nation (i Mark Ravenhills bearbetning) via videolänk.

Föreställningen visas lördagen 30/1 2010, kl 14.30. Läs mer på biografens webbsida om vad det kostar, hur du bokar biljetter osv.

Fanspan: jophan

2009-12-19T23:45:14+00:00

Vi var ett gäng som såg fram emot Peter Jacksons Tolkienfilmer i början på seklet och köade för biljetterna – inte för att det behövdes, men för att det var kul. Nu talas det om en eller ett par filmer baserade på Bilbo – en hobbits äventyr och signaturerna Meril och Roim har snickrat ihop en webbsajt – Under Kullen – där vi kan samlas och kannstöpa i väntan på mer nyheter om filmerna.

Medan vi väntar så länkar jag till lite bilder från Upsala Tolkiensällskaps 35-årsjubileum som utspelade sig just i Fylke. (Upsala Tolkiensällskap – förmodligen världens bästa Tolkiensällskap.)

Fanspan: fredenspris

2009-12-18T08:23:33+00:00

Anna Svensson, som under ett antal månader har skrivit och bloggat om sin romandebut som fantasyförfattare, ger i dagarna ut romanen som e-bok, tillgänglig från hennes webbplats, där det även finns mer information om projektet.

Boken heter Fredens pris, och hon har valt att ge ut den under psudonymen Anna Högberg. Den går även att beställa som fysisk bok från bland annat Adlibris och Bokus, fast enligt författaren tar de för närvarande ett för högt pris.

Bortom hav, rev och dimma ligger riket Van-grind, där det svartögda häxfolket lever i skuggorna. Bland dem finns Minora, en flicka vars mörka arv har dömt henne till ett liv på flykt. Tillsammans med sina syskon jagas hon ut i vildmarken av de som kallar sig Ljusets folk. Det dröjer inte länge förrän ett krig bryter ut och konungens män kommer för att utrota häxfolket en gång för alla.

Fanspan: sfsf

2009-12-17T09:29:28+00:00

Skandinavisk Förening för Science Fiction har sitt julmöte nu på söndag 20 december, kl. 14 i Forodrims lokal på Norra Agnegatan 45, Stockholm. (Ringklocka på väggen till höger i porten.)

Som vanligt kommer det att serveras lite enklare julmat som risgrynsgröt, pepparkakor, lussekatter, och glögg till självkostnadspris (ca 35 kr). Ett lättare program kommer att finnas, bl a en diskussion om årets sf-noveller, bildvisning samt julklappsutdelning. Ta med ett paket värt högst 30 kr.

Finns det intresse så går de deltagare som vill och ser filmen Avatar 3D efteråt.

Är man inte medlem i SFSF kan man bli det på plats eller betala 120 kr (80 kr t o m det år man fyller 25) till plusgiro 40 79 03 - 4.

Landet Annien: åka

2009-12-13T11:40:52+00:00

I den här skojiga artikeln om kampkonst från 1800-talet, med anknytning till Sherlock Holmes, fanns det en mening jag hakade upp mig på:

Indeed, what would be the point of being steampunk if you couldn’t pop your monocle right off your face in horror at the mere existence of lower social orders?

Det är lite på kant med hur jag och många andra tänker på det här med steampunk. Ett citat från Jess Nevins artikel ur paret Vandermeers antologi Steampunk:

Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays (Victorian London or something quite like it), critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism. Like the punks, steampunk rarely offers a solution to the problems it decries — for steampunk, there is no solution — but for both punk and steampunk the criticism must be made before the change can come.

Det finns förstås många varianter av steampunk, och debatten om huruvida ”punk” har något med saken att göra eller ej kommer att hänga med så länge etiketten gör det. Jag tycker i alla fall att det är en diskussion värd att ha.

Fanspan: asaro

2009-12-12T08:55:17+00:00

Webbplatsen för nästa års danska sf-kongress har kommit upp nu. Fantasticon 2010 kommer att hållas 18-19 september 2010 i Vanløse Kulturhus. Hedersgäst blir den amerikanska författaren Catherine Asaro.

Det finns inte så mycket information om kongressen ännu, men man kan redan förhandsanmäla sig på webbplatsen. Det kostar 125 danska kronor fram till 1 maj 2010, därefter 150 danska kronor.

Foto av Stephen Baranovics

Fanspan: fandom

2009-12-11T14:53:36+00:00

Science fiction-fandom anses av många ha fått sin start för i dag exakt 80 år sedan, när Warren Fitzgerald, Nathan Greenfeld, Philip Rosenblatt, Herbert Smith, Julius Unger, Louis Wentzler och Allen Glasser grundade klubben The Scienceers. Detta påminner Patrick Nielsen Hayden på tor.com oss om.

Allen Glassers egen berättelse om hur det gick till återfinns på Timebinders.org.

Grattis på 80-årsdagen, fandom!

Fanspan: annahoglund

2009-12-11T11:39:39+00:00

Anna Höglund, som bland annat talade om vampyrmyten på Swecon 2007 i Göteborg, lägger i dag fram sin doktorsavhandling Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet vid Växjö universitet.

Studien visar att vampyren är ett monster som tillåter både identifikation och distans vilken gör den till en lämplig gestalt för människan att använda när hon skall berätta om sig själv och sin omvärld.

– Genom att studera historiska och kulturella kontexter kan man nå en förståelse för varför vampyren har gestaltats på olika sätt i skilda tider och rum, berättar Anna Höglund. På samma sätt kan man också betrakta vampyrberättelsen för att förstå den historia och kultur den skapats i.

Mer information finns på Växjö Universitets webbplats.

Fanspan: SF-forum

2009-12-08T13:29:35+00:00

Nästa år fyller Sveriges största och näst äldsta sf-förening Skandinavisk Förening för Science Fiction och dess tidskrift SF-Forum 50 år. Det firar de med att tillsammans med Nova Science Fiction utge ett jubileumsnummer av SF-Forum. Tomas Cronholm från SFSF har ägnat hela året åt att skanna in material från 50 års utgivning och till det kommer nyskrivna krönikor från gamla redaktörer.

SFSF tänker också ha en jubileumsdag, dvs en endagskongress med middag på kvällen. Medlemmar i SFSF kommer att få en bonus den dagen.

Medlemsavgiften för en ny medlem är 120 kr (80 kr t.o.m. det år man fyller 25) som betalas till postgiro 40 79 03-4. Tack vare en mycket god ekonomi tar SFSF för närvarande inte ut någon förnyad medlemsavgift av befintliga medlemmar – är man medlem nu så fortsätter man tills vidare att vara medlem gratis.

Läs mer om SFSF på Wikipedia!

Landet Annien: åka

2009-12-07T20:48:29+00:00

Det sägs ju att det är viktigt för forskare att lära sig tala med journalister. Jag har nära noll mediaträning, och min inställning till folk från tv, radio och tidningar ligger på skalan rädd-reserverad. Man vet inte riktigt vad de gör med det man säger. Det är lite läskigt. När de ringde från Kulturnyheterna på SVT och ville prata om min favoritförfattare (Kim Stanley Robinson) — apropå klimatmötet i Köpenhamn — tänkte jag att det här nog är ett relativt ofarligt tillfälle att försöka mig på det här.

Sen blev de förstås försenade, och det hela kolliderade med dagishämtning, och så stod jag där på Uppsala English Bookshop ensam med en bebis. Då kändes det inte så märkvärdigt, och jag tänkte att jag pratar väl om det här nu så att vi kan gå hem. Det blir ju ändå bara en mening som jag säger som fladdrar förbi i rutan, hur kritiskt är det? Det är precis som vanligt, jag är aldrig nervös när jag ska föreläsa heller, och vet inte förrän efteråt ifall jag gjort det dåligt eller bra.

Jag antar att jag var naturlig, fast det vet jag ju sen tidigare att är man naturlig ser man fånig ut när man blir filmad. Min tendens att flacka med blicken manifesterar sig. Sonen har nu också lagt till sina sex månader av livserfarenhet att ha pratat i tv. Alltid lär man sig något. Nästa gång (om det blir någon) kommer jag att stirra väldigt stint på personen jag pratar med, och stoppa händerna i fickorna eller hålla krampaktigt i något föremål.

Att jag hade barn med mig passade ändå rätt bra om man tänker på Robinsons romanfigur Charlie Quibler, som jobbar som presidentens rådgivare och samtidigt är hemmapappa. Det finns en rätt dråplig scen där han blir oväntat kallad till sammanträde och har sonen sovande på ryggen. Lille Joe håller på att vakna, och är hungrig, och tuggar lite på pappa Charlie.

”What’s the matter, Charles, is he waking up on you?”

”Oh no sir, still out. Maybe stirring a little ah! The thing is, if we don’t address these issues now, nothing else we’re doing will matter. None of it will go well.”

”That sounds like alarmist talk to me,” the President said, an avuncular twinkle in his eye. ”Let’s calm down about this. You’ve got to stick to the commonsense idea that sustainable economic growth is the key to environmental progress.”

”Sustainable, ah!”

”What’s that?”

He clamped down on a giggle. ”Sustainable’s the point! Sir.”

Jag älskar den där kontrasten mellan väldigt handfast och påtagligt mänskligt, och de stora viktiga frågorna och de seriösa sammanhangen. På många sätt väldigt typiskt för Stan Robinsons författarskap. Humor och humanism.

Fast för att återgå till Kulturnyheterna ville jag inte att de skulle presentera mig som ”forskare” utan som ”fysiker”, vilket låter mindre pretentiöst i sammanhanget. Nåja, det gör ju inte så mycket heller. Ingen lär ju ta mig för klimatexpert, och det var ju det jag tyckte var viktigt att undvika.

Det är i alla fall kul att prata om sånt jag är intresserad av. Och Kulturnyheterna hade dessutom intervjuat Stan Robinson själv, vilket aldrig är helt fel. Han sade ingenting jag inte har hört eller läst från honom förut, men det är ändå trevligt att se det i ett svenskt sammanhang.

Jag rekommenderar den som är intresserad av att läsa om klimat- och miljöfrågor i sf av Kim Stanley Robinson att börja med Antarctica och sedan fortsätta med trilogin: Forty Signs of Rain, Fifty Degrees Below, och Sixty Days and Counting. Sedan kan man ta Mars-trilogin eller så.

Jag tror allvarligt att detta är sf som även folk som vanligtvis inte gillar sf kan tycka om.

Fanspan: krizan

2009-12-04T13:29:12+00:00

Nicolas Krizan meddelar att han ställer ut ett urval bok- och tidskriftsillustrationer i SF-Bokhandelns trappa. Det rör sig om nästan 40 bilder:

omslag för exempelvis Aleph, Bibliotekstjänst, Jemi, Optimal, Replik, Timbro och Wiken samt illustrationer för bland andra Minotauren, Nova SF och ZenZat. Plus några opublicerade saker. Inget är till salu, men välkomna in och ta en titt.

SF-Bokhandeln

Västerlånggatan 48, Stockholm

3 december – 11 januari

Fanspan: catahyaant

2009-12-03T11:35:10+00:00

Fantastikföreningen Catahya har tidigare publicerat tre antologier med noveller. Den första är trevande och novellerna genomgående av vacklande kvalitet, men för varje antologi har utförande och texter blivit proffsigare och den tredje innehåller flera riktigt bra noveller.

Nu söker föreningen bidrag till den fjärde antologin, som — antar jag — är tänkt att utkomma under andra halvan av nästa år. Bidrag ska vara fantasy, science fiction eller övernaturlig skräck samt vara skrivna på temat ”galenskap” eller ”förändring” (eller båda).

Mer information finns på Catahya.

Ingen ersättning utöver ett gratisexemplar av antologin utgår.

Fanspan: jophan

2009-12-02T07:46:42+00:00

Miljökämpen, sf-entusiasten, civilingenjören och konstnären Anders Allander fyller i dag 65 år och är aktuell med en ny bok, Freakade Fraktaler och andra berättelser, utgiven i egen regi. Det är ett av honom själv rikt illustrerat verk på bestruket, halvblankt papper, 178 sidor A4, ringbundet. Innehållet domineras av en prosalyrisk satirisk nyckelroman om livet på ASEA/ABB under författarens år där och det sätt företaget sköts/sköttes på, men det finns också ett knippe samtidskåserier och hågkomster från författarens liv som ingenjör.

En mycket säregen blandning, som framför allt präglas av ilskan över hur ABB har skötts de senaste 30 åren. Prov på Anders alster, både facklitterära, skönlitterära och konstnärliga finns på hans webbplats, Technic Art Allander. Fanspan gratulerar på födelsedagen!

Fanspan: jophan

2009-12-01T14:58:57+00:00

På Catahya kan vi läsa att förlaget Kabusa Böcker tänker lansera en ny förlagsetikett under våren för fantasy, science fiction, skräck och paranormal romantik (!). För att hitta ett namn på etiketten (eller om de möjligen verkligen startar ett nytt förlag) ber de om hjälp från läsekretsen. Det vinnande förslaget får enligt deras webbplats ett presentkort på 5.000 kr på SF-Bokhandeln.

Fanspan: lizbear_philipweiss

2009-11-27T10:25:32+00:00

Den nordirländske författaren Ian McDonald, prisbelönt för en rad noveller och romaner, har tackat ja till att göra den amerikanska författaren Elizabeth Bear sällskap som hedersgäst på den alleuropeiska science fiction-kongressen Eurocon, som år 2011 kommer till Stockholm och Sverige för första gången.

Om Ian McDonald: Blogg och Wikipedia

Om Elizabeth Bear: Webbplats och Wikipedia

Eurocon 2011: Webbplats

Bilden av Elizabeth Bear är tagen av Philip Weiss.

Landet Annien: pavevagn-liten

2009-11-25T20:43:10+00:00

Ofjädrade vagnar gåvo ofta anledning till missöden. Påven välter 1488. (Ur Uppfinningarna, ett uppslagsverk från 1920-talet.)

Jag vet allt om att hamna på sidospår och fastna i förberedelser. Ni vet, den där roliga effekten när man bara ska kolla upp en sak, och sen fastnar i läsning av Wikipedia eller angränsande artiklar i ett fysiskt uppslagsverk, eller råkar ta hem ett halvdussin böcker från biblioteket.

Fast ibland är det ju just detta som är själva behållningen av att göra saker. Det är en av anledningarna till att jag ger ut fanzines — det ger mig anledning att läsa på om roliga saker. Just nu har jag till exempel börjat att lite smått göra verklighet av min idé att göra ett temanummer om steampunk. Med anledning av det har jag börjat läsa på lite om 1800-talsteknologi och tagit fram den fantastiska boken 100 år i ord och bild som är skriven 1899 och blickar bakåt på de senaste 100 årens utveckling. Det är fascinerande, så pass intressant att jag började skissa lite på en steampunkhistoria som skulle utspela sig i ett alternativt Sverige. Fast då dyker alla andra luckor i mina kunskaper upp och gör sig påminda — så jag känner igen mig en smula i det här inlägget från fantasybloggen om hur lång tid man kan behöva läsa på för att skriva ett enda stycke eller två.

Jag vet inte om det blir något av min steampunk-berättelse, men fanzinet ska nog bli av. Förr eller senare. Om jag inte fastnar för mycket i efterforskningarna.

Jag gillar hur som helst den fantastiska optimismen och de fina skildringarna av de oerhörda framstegen. Jag har lärt mig att den stora lokomotivtävlingen som anordnades av engelska parlamentet 1829 faktiskt vanns av svensken John Ericson med hans lok The Novelty, men att han avstod priset till det något långsammare men tekniskt överlägsna The Rocket som konstruerats av George Stephenson. Sverige var lite efter, men på vissa fronter visade man framfötterna. 1897 hade Sverige störst järnvägsnät räknat per invånare i hela Europa, och i världen hade bara USA fler kilometer järnväg per person än vi.

Jag har också läst om det misslyckade jättefartyget Great Eastern som sjösattes 1857 och råkade ut för alla möjliga missöden. Under första resan föll kaptenen överbord och drunknade och fartyget gick på grund, förutom att den krängde mer än man förväntat sig och passagerare skadades av möbler som for omkring. Under en av de senare resorna bröts skovlarna i hjulen sönder och rodret gick sönder så att en kunnig passagerare var tvungen att rycka in och konstruera ett nödroder. Det gick heller aldrig att fylla den enorma passagerarkapaciteten.

Ett litet smakprov av stilen, och av 1800-talets framsteg:

Ännu för ett femtiotal år dedan var det en affär på tio till tolf dagar att göra en tur från Stockholm till Malmö med diligens, den tidens snabbaste och bekvämaste befordringsmedel till lands. Ej nog med långsamheten, äfven kostnaderna för en sådan färd förefalla oss rent af orimliga, i det att en diligensplats för detta samma afstånd, som vi nu kunna tillryggalägga på 14-15 timmar bekvämt sofvande i en kupé nätan som hemma hos oss själfva och för en kostnad af cirka 30 kronor, den tiden betingade bortåt 100 kr., oberäknadt lefnadskostnaderna under den långa resan, hvilken naturligtvis äfven satte den resandes fysik på kraftprof, som kanske skulle knäcka eller åtminstone afskräcka till och med ganska härdade nutidsturister.

Ibland tycker jag att jag kan unna mig lyxen att fastna i efterforskningar och läsande. Jag har en ganska hög stapel böcker i fönstret i sovrummet, som är tänkt som bakgrundsläsning för att skriva huvudartikeln och kanske ett par recensioner i steampunkfanzinet. Det är trevligt.

Fast ibland är det frustrerande att de resultat jag kan visa upp och det jag kan säga att jag har gjort är så litet.

(Som igår, när det tog mig över en timme att skriva en fotnot till ett inlägg på min fysikblogg, som jag fick någon annan att skriva för att jag inte tyckte att jag hade tid… Sen blev förstås fotnoten det bästa av allthop tycker jag nog, för den tillför information och säger något mer än det alla andra redan sagt: kolla här, och läs om hur mycket energi det egentligen är fråga om i partikelkollisionerna i LHC. )

Fanspan: sfcovers

2009-11-25T09:32:33+00:00

De efterlevande till en på Lidingö i Stockholm bosatt science fiction-älskare donerade vid förra månadsskiftet dennes samling om 1100 sf- och fantasyböcker till Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond (vars uppgift är att dela ut stipendier till science fiction-fans). Det var den största donationen till Alvarfonden sedan den ursprunglige donatorn avled.

Böckerna finns nu till försäljning tillsammans med fondens tidigare lager av donerade böcker.

Fanspan: jophan

2009-11-23T13:32:03+00:00

Bloggen Den lekande människan tipsar om att tredje föredraget i serien Science Goes Fiction hålls i kväll på KTH, kl. 17:15 i Reaktorhall 1 på Drottning Kristinas väg 51.

I kväll föreläser Anna Åberg om cyborger, forskningskommunikation och hur science fiction påverkar vår tekniksyn. Föredraget följs av en frågestund och sedan visas filmen Terminator 2 (Director’s cut).

Arrangör är liksom tidigare Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH.

Landet Annien: galileosdream

2009-11-20T11:20:32+00:00

För en tid sedan läste jag Galileo’s Dream, Kim Stanley Robinsons senaste roman. Den är till stor del en historisk roman om Galileo Galilei, men genom en science fiction-vinkling på det hela får vi se Galileo på ett nytt sätt.

Det är en väldigt bra bok. Jag tror att det kan vara en sådan man kan ge till folk som brukar säga att de inte gillar science fiction (liksom de flesta av Stan Robinsons böcker) men den här gången undrar jag lite extra mycket hur de skulle uppfatta sf-elementen. För min del tycker jag att de tillför något väsentligt, och är väl integrerade i berättelsen. Om man förväntar sig en renodlad historisk roman kanske man mest tycker att de är konstiga? Skulle vara kul att prata med någon som kommer till den här boken liksom utifrån.

Guardian har pratat med författaren (följ inte länken om du inte vill veta något alls om boken innan du läser den). Han säger bland annat så här:

Today, he says, ”we’re all in a science fiction novel”. ”If you go home, turn on the laptop, the TV – almost anything could be reported. The world has become a science fiction novel, everything’s changing so quickly. Science fiction turns out to be the realism of our time, which is very satisfying.”

Hela hans sätt att se på science fiction stämmer ganska bra på hur det funkar på mig. Ett sätt att tolka min egen tid som en sorts framtidsvärld som jag plötsligt upptäckte att jag befann mig i när jag lyfte blicken från en sf-bok.

Mild spoilervarning: nedan diskuteras en del om premisserna för boken, men utan att egentligen säga något om handlingen.

Jag hörde också nyligen Robinson prata om skrivandet av den här boken i en podcast från Agony Column. Det var rätt kul att höra hur han brottats med vissa av aspekterna. Han säger till exempel att han hade väldiga problem med att skriva om tidsresor och om främmande utomjordiska varelser. Han har aldrig gjort det förut, han brukar fokusera på sådant som är nära vad vi vet och som vi kan extrapolera från sådan teknik som vi redan har. Han säger att det blev mycket roligare att skriva sedan han förlikat sig med de här sakerna. ”Jag är en sf-författare, tidsresor och utomjordingar är sånt vi gör!”

Genom att låta två olika tider kollidera med varandra tycker jag att berättelsen blev extra intressant. Robinson är en sån författare som läser på väldigt noggrannt, och han har så vitt jag kan bedöma varit väldigt trogen källorna när han skildrar Galileo och hans miljöer och relationer. När man dessutom får se honom i ljuset av vad han betytt för senare tider och vad andra vill ha honom till både som person och symbol får man fram en massa saker som inte går att visa så tydligt annars.

Jag upptäckte förresten när jag läste intervjun i Guardian att jag saknar en av Robinsons tidiga romaner. Jag trodde att jag hade alla, men The Memory of Whiteness från 1985 saknas. Nu har jag beställt den, så samlingen ska bli komplett. (Eller nästan komplett, för mitt exemplar av A Short, Sharp Shock har försvunnit. Jag har i alla fall haft den.)

Fanspan: mara

2009-11-19T15:19:03+00:00

Kolik Förlag meddelar att de i januari ger ut fantasy-serieromanen Mara från Ulthar av Karl Johansson, ”en mustig fantasyberättelse med högt tempo och stort hjärta som passar så väl ungdomar som vuxna med smak för äventyr”.

De har även skapat en Facebook-grupp för den som vill följa boken fram till publiceringen. Staden Ulthar och dess katter är välbekanta för alla kännare av H. P. Lovecrafts alster. Det lovar gott!

Fanspan: jophan

2009-11-18T09:50:37+00:00

Peter på Spektakulärt tipsar om att Lars Jakobson kommer med en ny näraframtids-sf-roman – Vännerna – i mars nästa år. Förlaget skriver:

Trygghet. Skydd för våra barn, skydd mot kriminalitet. Skydd mot terrorism. Det är kontrollsamhällets Vänliga framsida. Dess baksida? Rädsla och misstänksamhet. Rädsla för det som inte passar in. Misstänksamhet mot dem vi inte känner. Och framförallt, en ständig oro för de sprickor i fasaden där kontrollen ännu inte har full överblick: allt det som ser ut att vara ofarligt, men som kanske, kanske ändå inte är det. Så vad händer den dag när FRA möter en lika nyfiken, men överlägsen motståndare? En motståndare som inte vill avslöja sina hemligheter och som dessutom har varit död sedan 2004…